Ekonomernas statskupp knäckte välfärden | Fria Tidningen
Birger Schlaug

Inledare


Ekonomi

  • Några av statskuppens ingenjörer var socialdemokraterna Kjell-Olof Feldt och Göran Persson. Avregleringen av kreditmarknaden 1985 och budgetsaneringen 1994–1995 har bidragit till en massiv omfördelning av makt och resurser, skriver Birger Schlaug.
Fria Tidningen

Ekonomernas statskupp knäckte välfärden

Marknaden har inte tagit makten. Den har fått makten av de folkvalda, skriver Birger Schlaug.

Det var för trettio år sedan det stora slagfältet öppnades. En statskupp genomfördes. I Sverige. En oblodig statskupp i det tysta. Vilket bland annat lett fram till att de tio rikaste procenten i Sverige i dag äger nästan 70 procent av förmögenheten – och att välfärden krackelerar och tillväxten tillåts öka genom lånade pengar.

Det första slaget föll 1985 när kreditmarknaden avreglerades, på det att bankerna kunde visa sin totala avsaknad av kompetens och samhällsansvar.

Det andra slaget utgjorde en långdragen process, under vilken reglerna för valutaflöden monterades ner. Plötsligt utgjordes 90 procent av alla penningflöden över gränserna av ren spekulation.

Det tredje slaget blev den stora skattereformen 1990–91. Många med höga inkomster fick så betydande skattesänkningar att de kunde låna ut pengar, mot hög ränta, till staten så att staten kunde bekosta de skattesänkningar som de just fått.

Vem behöver blodiga statskupper, när de kan ske, utan debatt, i demokratins namn? Den som hävdar att Marknaden tagit makten är fel ute. Marknaden har inte tagit makten. Den har fått makten av de folkvalda.

Det fjärde strategiska slaget föll i maj 1991 när regeringen gav klartecken till Riksbanken att knyta den svenska kronan till EU:s valuta. För att försvara kronans värde sattes räntan till 500 procent.

Resultatet lät inte vänta på sig. Massarbetslöshet skapades, småföretag slogs ut och statens finanser blev allt sämre.

Staten började spara. En blocköverskridande överenskommelse, med Socialdemokraterna i spetsen, drog ner på de statliga trygghetssystemen så mycket att kommunerna fick kraftigt ökande kostnader för socialbidrag. Vilket resulterade i att man tvingades dra in pengar från skolan, från förskolan, från äldrevården. Personaltätheten minskade. Skolan blev sämre. Barngrupperna blev större. De äldre matades med mer piller.

Vi ser effekterna av denna fundamentalistiska politik än i dag. Men de som genomförde statskuppen har kommit undan. Stegvis blev politik något som bygger på ekonomiska nyckeltal istället för empati. Ekonomismen trängde in i varenda politiskt beslut.

Staten började konsekvent se människor som problem. Kommunerna började uppträda som företag med köp- och säljprinciper. Marknadstänkandets vulgarisering trängde in i varenda skrymsle och vrå.

Ekonomismen blev den nya religionen, kvartalsekonomerna det nya prästerskapet. Det är där vi står i dag. Det är därifrån vi måste förflytta oss, om vi avser att ta människor på allvar.

En ny rödgrön regering borde ha ett tydligt uppdrag att sätta den bortre parentesen på den utveckling som startades för trettio år sedan. Frågan är i första hand inte om den förmår. Utan om den vill. Utan vilja kommer den inte ens att pröva om den förmår.

Kanske är det största hindret rädslan att tappa makten, att medelklassen ska bli oroad. Rent av förbannad.

Medelklassen kanske inte förstår att det är den som blir nästa stora förlorare om ingenting görs. Det är de trygga tjänstemannajobben som kommer att försvinna, det är jobben som vi ansett vara kvalificerade och som krävt högre utbildning som kommer att robotiseras.

Det är då marknaden överger dem som varit den trogen, det är då medelklassen behöver politiken. Det är då prekariatet, som redan fått fotfäste, kommer att växa tills kaos uppstår.

Det är därför en regering som vill förändring måste presentera en berättelse om ett liv efter marknadsfundamentalismens epok. Den berättelsen kan man inte leverera på ett trovärdigt sätt om man inte själv känner tillit till den.

Det är där vi står i dag. Vi har en regering som borde vilja, som borde känna tillit till en berättelse som tar oss skonsamt till morgondagen.

Istället tövar man – och själva tövandet hotar dess trovärdighet.

Om man inte själv visar att man tror på förändring, hur ska man då vinna en opinion för förändring? Ett nyval kan stå för dörren. De som tövar kommer inte att få framgång. En ny berättelse handlar om utveckling och livskvalitet – inte tillväxt och ekonomism.

© 2020 Fria Tidningen