Recension


Litteratur
Utan personligt ansvar
Författare Lena Andersson Förlag Natur och Kultur

  • Lena Anderssons nya roman om Ester Nilsson diskuterar fasta relationsstrukturer.
Fria Tidningen

En djupdykning i postmodern romantik

Lena Anderssons bearbetar återigen kärlekstemat. I nya Utan personligt ansvar ser Selma Yousif Mesbah ett postmodernt sökande.

Vi är många som har känt igen oss i Lena Anderssons Augustprisvinnande Egenmäktigt förfarande där konstnären Hugo Rask vägrar ta ansvar för sina handlingar gentemot en kännande kvinna. Männen brummade igenkännande åt Hugo Rasks fega otydlighet. Ändå var det protagonisten, poeten och essäisten Ester Nilssons beteende som diskuterades mest i romanens kölvatten. Hur kan en intelligent, modern kvinna vara så dum?

Hur mannen kan vara så grym, det frågar vi oss inte. För vi är liksom vana vid det nu. Det är "helt upp till kvinnorna" att ta ansvar för sina känslor.

I den fristående uppföljaren Utan personligt ansvar gestaltas än mer precist och genomgående hur ett ansvarslöst handlande återigen drabbar Ester Nilsson, som ännu en gång kärar ner sig i fel man, den gifta skådespelaren Olof Sten. Den här gången tänker hon inte ge sig in i något otydligt; konstaterar redan från början att hon vill tillbringa sitt liv med Olof. Till skillnad från den stumme Rask ger Olof besked direkt: han tänker aldrig lämna sin fru.

Jaha, då var det redan avklarat, tänker jag. Hur ska dessa sidor nu fyllas av Esters besinningslösa trånande efter en man som inte kan ge henne ens ett hopp om det hon vill ha? Allt verkar så glasklart från där jag sitter, bränt barn och så vidare.

Men Ester lever i sin egen intellektuellt uppbyggda verklighet där allt är slutledningar baserat på tolkningar av språk och handlingar. Olof Sten säger en sak, men handlar annorlunda. Ester kliver då lika ofrivilligt in i rollen som älskarinna som han kliver in i rollen som bedragande man. Båda är fullt medvetna om vad de gör, men båda ser sig som den drabbade. Kärleken blir till en sluten cirkel av omöjlighet.

Igen väntar Ester på att mannen hon älskar ska frigöras från de bojor som håller honom borta från henne och den eviga lyckan. Igen gör hon sig helt och hållet tillgänglig, dedikerad, lojal som en knähund. Igen utnyttjas hennes intensiva, aldrig falnande kärlek.

Med en avhandlande, sakligt redogörande ton och ett exakt, koncentrerat språk som stundvis sprakar, leder Lena Andersson oss djupare in i Esters psyke och intellekt. Känslolivet uttrycks mer genom ett filosofiskt överanalyserande, där hjärnan och inte hjärtat är det som pumpar kärlek i kroppen.

På så vis är det möjligt för henne att genom deduktioner förstå att det lyckliga slutet ligger runt hörnet, det är bara att hålla ut. Ester blir en slags postmodern romantiker, som tror på alltings upplösning i mötet mellan de älskande två. Tron på det metafysiska, som gör kärleken skimrande, och på själslig samhörighet som gör den värd alla uppoffringar – samtidigt som hon nyktert förstår att det bara är biologi, kemi, psykologi.

Kanske varnar Lena Andersson oss inte bara för gamla och rostiga men likväl robusta relationsstrukturer, utan också för ett teoretiskt herravälde över vår varelse. I vilket fall ska hon ha tack för att hon så grundligt bearbetar kärleken.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Mossiga noveller om manlighet

Recension

Gemensamt för novellerna i Grand danois är ensamhet. Manlig ensamhet. Skickligt skrivet men mossigt innehåll, tycker Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu