Individuella lösningar krävs för unga med funktionsnedsättning
Öka resurserna till omsorgen av våra unga vuxna med funktionsnedsättning, så att personalen har färre brukare att ta hand om, skriver Ann Holmberg Elisson.
Jag är orolig för att samhället verkar nedmontera säkerhet och trygghet för våra mer eller mindre funktionsnedsatta. Vi föräldrar förväntas fortsättningsvis inte vara enbart föräldrar, utan spindeln i nätet, för att få vardagen att fungera för våra vuxna barn. Den som haft förmånen att märka skillnaden i förhållandet till sitt barn, när man så som vuxna kan ringas, umgås och träffas utan pekpinnar och förmaningar, vet vad jag menar. Att hela tiden vara den som tjatar, fixar och trixar, bryter ner den ”normala” utvecklingen och riskerar att förstöra hela relationen och jag blir en tjatmorsa som bara är jobbig och obekväm.
Jag har varenda dag i mer än ett år varit ansvarig för att sonen kommit till sitt jobb, därför att det finns en trist inställning till verksamheten och ansvaret för unga med funktionshinder. Till en början var min son mycket välvilligt inställd till att tillhöra ett gruppboende och den service som tillhandahölls. Alltför många olika individer som skulle utföra det avtalade gjorde att det inte fungerade. Att ha autism innebär att man behöver kontinuitet och förtroende för personalen. När det är olika personer som ringer varje morgon, eller kommer hem för att ”sätta igång” hushållsarbetet blir det för jobbigt för min son och säkert fler med honom, så han väljer att inte svara eller öppna för personalen. Med följd att inget blir gjort, vilket skapar en ångest i sig, detta att inte komma igång med sina måsten. Försover han sig blir det omöjligt att över huvud taget komma iväg till arbetet och det är jättejobbigt att ringa och berätta detta. Dels för att han skäms för att han misslyckats, dels för att telefonen i sig är ett problem. Han har svårt att koncentrera sig på vad som sägs i andra änden.
Min son har och har haft många tvångstankar och tics. Jag tror att det beror på osäkerhet och brist på trygghet. Han är en självständig individ, som inte vill belasta mamma med alla frågeställningar och behov. För det är inga problem med hans förstånd, han identifierar sig dock med sina syskon och andra, som inte springer till morsan när det är något som inte funkar i vardagen. Problemet är han inte kan avgöra när det har gått för långt. Att ha en icke känslomässigt engagerad person att vända sig till hjälper då, exempelvis en habiliteringspedagog.
Att montera ner säkerheten för dem med funktionsnedsättning borgar för ökat utanförskap, isolering och att de blir deprimerade och behöver en annan sorts omsorg. I värsta fall kanske de hamnar i fel sällskap och blir utnyttjade. Vilka kostnader kommer inte det att innebära? Öka istället resurserna till omsorgen av våra unga vuxna med funktionsnedsättning, så att personalen har färre brukare att ta hand om. Om tidspressen minskar glömmer de inte bort vissa åtaganden och kontinuiteten säkerställs.
Man kan inte tro att den lösning som passar Kalle även passar Olle, bara för att de har samma diagnos. Individuella anpassningar krävs och då menar jag inte att min son helt ska diktera villkoren, men att man måste kunna kompromissa sig fram till acceptabla lösningar för alla inblandade parter.