Obehagligt intetsägande | Fria Tidningen

Recension


Film
The maze runner
Regi: Wes Ball
I rollerna: Dylan O’Brien, Kaya Scodelario, Patricia Clarkson m fl

  • Varje månad anländer en ny pojke via hiss från underjorden.
Fria Tidningen

Obehagligt intetsägande

Avsaknaden av syfte skapar ett större obehag än Maze runners skräckinslag, skriver Martin Holmström.

Att lemlästa och avliva ungdomar är ett centralt inslag i många skräckfilmer. Äldre slasherfilmer som Halloween och Fredagen den 13:e är lika påtagligt moralistiska som Bröderna Grimms sagor. Lite Hans och Greta med hockeymask på häxan, typ. Men allt oftare suddas brottet bort från manuskriptet tills bara straffet återstår. Orsak får ge plats för verkan.

Kanske kan man se japanska Battle royale (2000) som en brytpunkt. Några ungdomar skickas till en ö och tvingas döda varandra tills bara en återstår. En viss samhällskritik skulle möjligen kunna motivera det makabra skådespelet, men det hamnar snabbt i skymundan för en visuell sadism. Att se blodet blomma upp på skoluniformernas vita tyg är både mening och mål.

Wes Balls nya film The maze runner är visserligen inte någon orgie i kroppsvätskor, men avsaknaden av syfte ger i sig ett obehag i all sin cynism. Det är uppenbart att skaparna tänkt baklänges: ”Jag har en idé, vi slänger in unga killar med amnesi i en jättelabyrint tillsammans med jättestora spindelrobotmonster.” Producenten och finansiärerna gör vågen. Men varför, det är ett alibi som krafsas ner i efterhand.

Ungdomarna i The maze runner lever i en skog i hjärtat av en labyrint, utan att veta hur de hamnat där. Det förflutna är raderat ur minnet, den egna personligheten ett töcken. Varje månad anländer en ny pojke via en hiss från underjorden. Labyrinten som omger det lilla samhälle de själva byggt upp tycks vara hermetiskt tillsluten. På nätterna skiftar väggarna plats, och det lurar faror därute som gör att ingen överlever dygnets mörka timmar bortom pojkarnas hemsnickrade by. Detta till trots ger sig protagonisten Thomas (Dylan O’Brien) in i labyrinten för att hitta en väg ut.

Jag har alltid varit svag för labyrinter, och de höga betongmurar draperade med murgröna som utgör irrgångarnas fundament i The maze runner är ett välgjort digitalt bygge. Men att skapa intresse för karaktärer med grav minnesförlust är en svår utmaning. Labyrinten befolkas av gossar som är blanka, historielösa. Deras personlighet stiger ur ett vakuum, har ingen förankring. Det är inte något gott betyg att jag faktiskt börjar skratta under ett par scener där det är tänkt att ögonen ska tåras.

Halvvägs in i filmen anländer för första gången en tjej till byn genom hissen. Varför då? Ja, det kan man verkligen fråga sig. En så tydlig scenförändring borde ha ett syfte. Men filmskaparna tycks ha kommit överens om att det var dags att klippa in en snygg tjej i handlingen, utan att kunna förklara varför.

Den genomgående bristen på såväl inre som yttre motiv gör att The maze runner snuddar vid att få en existentiell dimension. Utslängda i denna värld, utan någon tydlig regi, med ett skralt manus och i avsaknad av en inre kompass är vi vilse i livets labyrint.

Det skulle kunna ses som filmens andemening. Men att påstå att The maze runner har något som helst tankegods är att göra våld på sanningen. Den är inte ens en popcornfilm, för att förtjäna det epitetet krävs både spänning och underhållning.

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria Tidningen