Recension


Litteratur
Himmelstrand
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront

  • John Ajvide Lindqvists nya bok har gemensamma drag med hans tidigare romaner, men det blir för mycket av det goda denna gång.
Fria Tidningen

Fasor ur tomma intet

Vad händer i den absoluta tomheten? John Ajvide Lindqvists nya roman är intressant som idé men blir ett luftslott, skriver Tobias Magnusson.

Det händer emellanåt att fotboll som sport blir betraktad utifrån ett kulturellt perspektiv. Nästan alltid är det män som står för detta analyserande. De pratar om "det gröna fältets schack", fotboll som geopolitik, eller om nya former av manlighet baserat på olika superstjärnors inflytande på sporten. Andra ser fotbollsmatcher som höjden av meningslöshet: 22 män eller kvinnor som springer på en plan och jagar en boll.

En tydlig spelplan finns det även i John Ajvide Lindqvists nya roman Himmelstrand: en gräsbeklädd yta, ett antal individer som intar denna plan och deltar i en match på liv och död.

Romanens upptakt är spektakulär. Tio människor förflyttas från en campingplats till den absoluta tomheten. När de vaknar en morgon befinner de sig på ett oändligt fält. Allt är tomt. Ingen växtlighet förutom gräs med ungefär tre centimeters höjd. Blå himmel, men någon sol existerar inte.

Runt fyra husvagnar börjar fyra familjekonstellationer försiktigt bekanta sig med varandra och det främmande området. Bilarna är av olika modeller och kanske kan man dra slutsatser om ägarnas bakgrund genom att bedöma fordonens exklusivitet. Men här spelar pengar ingen roll. På denna plats är spelreglerna helt andra.

Allt eftersom blir det klart att de respektive familjernas inbördes relationer är allt annat än friktionsfria. Den före detta fotbollsspelaren Anders hatar sin vackra modellfru Isabelle och känner sig alienerad från sitt eget barn. Han har en återkommande fundering om en straffspark som han en gång skulle slå i en viktig landskamp. Allt hängde på honom. I denna avgörande stund får han plötsligt en känsla av ofrihet. Att han inte har några val. Tanken som slår honom är att helt enkelt protestera och göra det oväntade; att skjuta en lös boll till målvakten – allt för att få känna berusningen av frihet.

Anders fru Isabelle hatar sin man tillbaka, men lika mycket hatar hon sig själv och den ytliga värld som hon tvingas vara en del av.

Mer harmoniskt tycks det alldagliga paret Stefan och Carina. Men även här finns hemligheter som kommer att tvingas upp till ytan.

Det mest omaka paret är lantbrukarna Lennart och Olof som beslutat sig för att dela sina liv efter att deras fruar lämnat dem. Deras relation har alltid varit kamratlig, men längtar de inte efter mer än bara kamratskap?

Gruppens teorier om hur de hamnat på denna plats är många. Är det Gud som testar dem? Är det en dröm eller kanske en parallell värld som de hamnat i?

Den omgivande tomheten får dem att vända sig inåt – till sina egna inre världar. Och det introspektiva seendet får dem att se på sig själva med nya ögon. Gemensamt är att barndomens upplevelser fortfarande spökar för dem alla. Deras fasor manifesteras genom en mystisk vit gestalt som närmar sig från horisonten. Kampen för överlevnad tilltar. Paniken sprider sig sakta i lägret. Frågan är om det går att fly undan sitt eget förflutna?

Ett återkommande tema hos Ajvide Lindqvist är familjeenheten och hur den kan trasas sönder genom en oväntad händelse. Mest konkret är detta i hans roman Människohamn, där ett par förlorar sitt enda barn. Men temat finns även i Låt den rätte komma in och Lilla stjärna, där sökandet efter tillhörighet och gemenskap kan ses som ett underliggande tema.

I Himmelstrand återfinns detta tankegods men mer konkret tycker jag mig se fostran som en undertext. Hur skyddar en sina barn mot allt otäckt? Hur undviker en att ens barn får uppleva det hemska en själv tvingades genomlida i uppväxten? Och går det att lita på andra individer, även de närmast stående?

Sin vana trogen för Ajvide Lindqvist in en del rena skräckelement – brinnande zombier, svavelregn, avsågade lemmar, onda barn – men det utan att Himmelstrand når några högre höjder gällande skrämselfaktorn. Precis som tidigare är Lindqvist som bäst när han omformar och skruvar till det vardagliga så att det plötsligt framstår som skevt och obehagligt.

Bekant är även Ajvide Lindqvists förkärlek att krydda med populärkulturella markörer, vilket här fungerar sådär. Det blir lite för mycket av det goda när svenska schlagertexter skvalar ur radion och kontrasterar mot skräcktillvaron i ingenmansland. Ett annat misslyckat grepp är att låta James Stewart komma gående som en drömgestalt och förföra en av de kvinnliga karaktärerna.

För att inte tala om de tänkande husdjuren – en katt och en hund – som jag önskar att Lindqvist hade strukit på idéstadiet.

Utmaningen att kasta ut sina karaktärer i en avskalad och näst intill tom omvärld blir för svår för Ajvide Lindqvist att bemästra. Trots att intentionerna är många och goda blir helheten till något av ett luftslott. Det blir för mycket av att kuta efter bollen och för lite av det som kunde ha utvecklats till ”det gröna fältets schack”.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Mossiga noveller om manlighet

Recension

Gemensamt för novellerna i Grand danois är ensamhet. Manlig ensamhet. Skickligt skrivet men mossigt innehåll, tycker Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu