Vad som händer i Ferguson stannar inte i Ferguson | Fria Tidningen

Fördjupning


Analys

  • Mediecirkusen kring ”upploppet” riskerar att skymma en till stor del osynlig verklighet. För afroamerikaner ligger det verkligt rasistiska våldet inte i skådespelet utan i det vardagliga, skriver Jerome Roos i en analys av Fergusonprotesterna.
Fria Tidningen

Vad som händer i Ferguson stannar inte i Ferguson

Efter flera intensiva veckor har protesterna som följde polisskjutningen av Michael Brown i Ferguson, USA, nu ebbat ut. Tårgasen har lagt sig och nationalgardet dragit sig tillbaka. Livet för stadens afroamerikaner återgår till det vanliga: ett permanent undantagstillstånd. Ett tillstånd som nu globaliseras i nyliberalismens era. Jerome Roos sätter Fergusonprotesterna i en global kontext.

För tre veckor sedan förklarade guvernören i Missouri undantagstillstånd och skickade nationalgardet till St. Louis-förorten Ferguson. Detta i ett försök att kväsa fjorton dagars oroligheter som följt på polisens mord på den obeväpnade svarta tonåringen Michael Brown. Det var första gången sedan Los Angeles-upploppen 1992 – efter polisens svåra misshandel av en annan svart man, Rodney King – och slaget vid Seattle under handelsförhandlingarna i WTO sju år senare, som armén kallats in för att återställa den allmänna ordningen inom USA:s gränser.

Men medan bilder av militariserad kravallpolis som sprejar tårgas och skjuter gummikulor på mestadels fredliga demonstranter har fångat världens uppmärksamhet, riskerar mediecirkusen kring ”upploppet” i själva verket att skymma en till stor del osynlig verklighet. För afroamerikaner ligger det verkligt rasistiska våldet inte i skådespelet utan i det vardagliga: inte i rubrikerna men däremellan. Som Walter Benjamin så skarpt observerade under den mest intensiva fasen av Nazitysklands förföljelse: ”De förtrycktas tradition lär oss att det ’undantagstillstånd’ under vilket vi lever utgör regeln”.

Det bör stå klart vid det här laget att Fergusonupploppen inte har uppstått i ett politiskt vakuum. Militariseringen av polisen, rasismens institutionalisering, kriminaliseringen av de fattiga, den systematiska marginaliseringen av afroamerikaner och andra minoriteter, den otyglade intensifieringen av historiska ojämlikhetsmönster, den rumsliga segregationen vad gäller klass och färg, den straffrihet med vilken lagens makter dödar, lemlästar och förnedrar de medellösa – allt detta utgör symptom på en rad politiska och ekonomiska trender, några av dem långsiktiga och historiska, andra mer nutida.

Det står alltså klart att det som händer i Ferguson, inte stannar i Ferguson – och undantagstillståndet tjänar endast till att lyfta fram en social nödsituation som har existerat i årtionden. Så ställt inför å ena sidan en lång och ständig historia av rasistiskt förtryck – som sträcker sig tillbaka till slaveriets och segregationens dagar – och å andra sidan ett nyare mönster vad gäller polisens militarisering och ekonomisk marginalisering, handlar Ferguson lika mycket om sedan länge etablerade mönster av vit dominans och rasistiskt polisarbete, som det handlar om statsmaktens konsekvenser och en nyliberal föreställningsvärld som löper amok.

Globalt och permanent undantagstillstånd

Det är just i detta sammanflöde av intressen som undantagstillståndet visar sitt rätta ansikte. Innan Walter Benjamin gick mot sitt tragiska slut som judisk flykting från Nazityskland, insisterade han upprepade gånger på hur central karaktären av Ausnahmezustand, eller ”undantagstillståndet” är för den suveräna makten.

I dag är den italienske filosofen Giorgio Agamben den mest inflytelserike begreppsteoretikern och han har – med grund i den nazistiske tänkaren Carl Schmitts devis: ”suverän är den som beslutar om undantagstillståndet” – skapat en raffinerad analys och dystopisk vision av de otaliga sätt på vilka undantagstillståndet har blivit inte enbart en styrningsteknik, utan själva styrningens logik.

”Ställt inför den ostoppbara utvecklingen av vad som har kallats ett ’globalt inbördeskrig’ tenderar undantagstillståndet alltmer att framstå som det dominerande styrningsparadigmet i samtida politik [och] har i dag nått sin maximala världsomspännande spridning”, skriver Agamben. Från Fallujah till Ferguson – likheterna går djupare än den militära utstyrseln eller marktruppernas tunga vapen. Båda platserna tycks sudda ut skillnaderna mellan lag och laglöshet, ordning och oordning – ett normlöst territorium där det mänskliga livet utelämnas på nåd och onåd till de soldater och poliser som i praktiken fungerar som en suverän makt över det.

I detta permanenta och globaliserade undantagstillstånd, börjar den klassiska uppdelningen mellan offentligt och privat alltmer att suddas ut. I irakiska Fallujah tog man in privata militärföretag för att hålla den allmänna ordningen. Den amerikanska militären – på bekostnad av statsskulden – såg istället till att dygnet runt skydda privata intressen. I Ferguson skyddas privat egendom från plundring medan allmänheten blir beskjuten när de står på sina egna verandor. USA slösar offentliga medel på att föra utländska krig för privat vinning. Samtidigt tillåter man privata intressen att direkt finansiera den lokala polisen – beväpnade med överskottsvapen från de utländska krigen – för att upprätthålla den allmänna ordningen på hemmaplan. Säkerheten blir regeringens första prioritet, samtidigt som den nästan alltid fogar sig efter privata intressen när det gäller att skära ner på den sociala tryggheten.

Mellan demokrati och envälde

Ett av huvuddragen i den nyliberala styrningen är alltså att den framhärdar i att kombinera absolut liberalism på världsmarknaderna med ett alltmer auktoritärt paradigm i styrningen av enskilda länder. Samtidigt som kapital flödar fritt över gränserna, blir floder av migranter och flyktingar antingen blockerade och avledda eller uppdämda och hindrade. Samtidigt som hindren för den globala handeln krossas med en religiös fanatism som för tankarna till de tidiga korsfararna, reser man överallt nya murar för att hålla ute de mörkhyade och fattiga. Samtidigt som liberala ”visionärer” ivrar för universell integration kvarstår en global verklighet som bygger på systematisk uteslutning. ”Undantagstillståndet”, skriver Agamben, ”framstår som den obestämda tröskeln mellan demokrati och envälde.”

Med tanke på de alltmer otydliga gränserna mellan demokrati och envälde, krig och fred, ordning och oordning, kommer det kanske inte som en överraskning att händelserna i Ferguson har gett så starkt genljud i en avlägsen ockuperad stridszon som Gaza, där den israeliska överhögheten brutalt påverkar livet. Naturligtvis är Ferguson inte Gaza (åtminstone inte ännu), men det finns en obestridlig resonans mellan de två kamperna, som inte begränsas till palestinska solidaritets-tweets riktade till Fergusons demonstranter eller till praktiska råd om hur man bäst handskas med tårgas och framryckande poliser.

Palestinsk/afroamerikansk solidaritet är det explicit subalterna uttrycket för ett erkännande av att inte bara kampen, utan också fienden, är gemensam. Från tårgasens varumärke till kravallstyrkornas taktik, är Gaza och Ferguson närmare varandra än vad många är bekväma med att erkänna. Granskningar har visat att amerikansk polis upprätthåller nära band till sina israeliska motsvarigheter – två av de fyra polisstyrkor som satts in i Ferguson fick sin utbildning i ”crowd control” i Israel. Det är inte lätt att upprätthålla en ockupation och den amerikanska polisen har mycket att lära av sina israeliska motsvarigheter om de vill upprätthålla USA:s inre segregerade utrymmen i en tid av fördjupade orättvisor och växande rasmotsättningar.

Ghettot som ett fångläger under bar himmel

För Agamben finner undantagstillståndet sitt fysiska uttryck i lägret som ”ett rum där den normala ordningen de facto är suspenderad, och där det inte beror på rätten om man begår grymheter eller inte, utan på polisens anständighet och moraliska känsla, eftersom de temporärt fungerar som suveräner”. För dem på fel sida om kriget mot terrorismen, kallas lägren Abu Ghraib eller Guantánamo Bay. För afroamerikaner är lägret fängelset – eller, allt oftare, arbetslägret. Om den nuvarande fängelsetrenden fortsätter kan en av tre svarta män som föds i dag räkna med att tillbringa åtminstone en del av sina liv bakom galler. Medan endast 12 procent av den amerikanska befolkningen är svart, utgör afroamerikanska män 40 procent av landets 2,1 miljoner fångar. Fler svarta män sitter i fängelse i dag än det antal som var förslavade innan inbördeskriget 1850.

Medan undantagstillståndet blir generellt börjar gränserna mellan insida och utsida grumlas för att så småningom smälta in i varandra. Gradvis sipprar lägrets logik in i samhället i stort.

Gaza, som till och med Storbritanniens premiärminister David Cameron har beskrivit som ett fångläger under bar himmel, är kanske det tydligaste samtida uttrycket för detta fenomen. Men liknande (dock mycket mindre extrema) processer är på gång i USA och på andra håll. I dag har ghettona i Detroit och i St. Louis yttre stadsdelar, förstäderna i Johannesburg och Rio de Janeiros favelas, i allt högre grad börjat likna fångläger under bar himmel. På dessa platser agerar polisen permanent som den temporäre suveränen, och de fattiga svarta – i synnerhet unga män – anses vara lovligt byte för vita polisofficerares rasistiska fantasier.

Nyliberala segregationens mönster

Ghettot och slummens moderna karaktär av fångläger under bar himmel är nära kopplad till mönster av rasojämlikhet och rumslig segregation. Segregationen är långt ifrån avskaffad. I många avseenden – såväl kulturellt som materiellt – har den, som ett resultat av den nyliberala omstruktureringen av ekonomin, bara fördjupats. Inte helt oväntat är delstaten Missouri, staden St. Louis och i synnerhet dess oroliga förort, Ferguson, bland de tydligaste exemplen på dessa mönster av nyliberal apartheid i dagens USA. År 1970 var bara en procent av Fergusons invånare svarta. År 2010 hade andelen ökat till nästan 70 procent. Omvandlingen av stadens rassammansättning kan tillskrivas en vit massutvandring – delvis ett resultat av arbetarklassens kollaps som en följd av avindustrialisering, och delvis resultatet av ett inflöde av billig kredit som lockade en vit medelklass ut till förorterna.

Då bostadspriserna föll, flyttade svarta invånare in i grannskapet, och på förhand fastställda lokala skillnader (exempelvis mellan hyrda hem och egenägda fastigheter) accentuerades ytterligare. Samtidigt urholkades kommunernas skattebas, vilket ledde till åtstramad budget i offentlig sektor och för brottsbekämpning. Fergusons poliskår förblev, naturligtvis, nästan uteslutande vit, med tydliga konsekvenser för områdets svarta nykomlingar. Enligt uppgifter från FBI är 92 procent av de personer som i Ferguson gripits på grunder av ”förargelseväckande beteende” svarta. I 86 procent av alla trafikkontroller är det afroamerikaner som stoppas. Sammantaget är allt detta mekanismer för social kontroll.

I det nyliberala USA har frågor om ras och klass därmed blivit nästan omöjliga att åtskilja, och det är just i skärningspunkten mellan de två som den liberala kontrarevolutionen har slagit extra hårt mot afroamerikanska familjer extra hårt. Ekonomisk data visar att gapet i hushållens inkomster mellan svarta och vita inte har minskat sedan slutet av segregationen under 1950- och 1960-talen. Vidare har förmögenhetsskillnaderna bara fördjupats av 2007 och 2008 års bostadskris och den efterföljande lågkonjunkturen som drabbade afroamerikanska hushåll särskilt hårt (inte minst på grund av rasprofileringen i Wall Streets rovlystna utlåningspraxis). I dag växer 45 procent av svarta barn upp i områden med koncentrerad fattigdom och skolorna de går i är mer segregerade än vad de var år 1980. De djupt sammantvinnade fenomenen klasskillnader och rasojämlikhet accentueras.

Makten i politiska upplopp

För afroamerikaner har undantagstillståndet därför alltid varit permanent – det började inte med att Michael Brown sköts till döds och det slutade inte med att nationalgardet återkallades från Ferguson. Vad som är annorlunda den här gången är att folket reste sig som en man i trots mot polisens mord på ännu en ung svart man. De valde att besvara det rättsliga våldet hos polisens efterföljande kraftåtgärder med sitt eget utomrättsliga våld. Plötsligt växte deras vardagliga handlingar av vardagsmotstånd samman till en kollektiv vägran som gav upphov till ett politiskt upplopp. Och det är just denna kombination av bred fredlig protest med en vägran att respektera lagens våld som har ingjutit fruktan i maktens korridorer.

Anledningen till att myndigheterna fruktar Ferguson är, först och främst, på grund av risken för ”kontaminering” (eller vad man kan kalla resonans). Rodney King-upploppen från 1992 visade att en enda gnista snabbt kan sätta i brand de uttorkade prärier av USA:s förment post-rasistiska urbana konstellation. Men det finns en djupare anledning till att myndigheterna fruktar Ferguson. Det är att suverän makt – som på en och samma gång finns båden inom och utanför den rättsliga ramen, kapabel till att både upprätthålla och upphäva lagen – kan inte tolerera existensen av en ren form av våld utanför lagen. Som Walter Benjamin skrev i Försök till en kritik av våldet: ”förekomsten av våld utanför rätten, som rent omedelbart våld, bevisar att revolutionärt våld – det namn man bör ge åt den högsta manifestationen av rent våld hos människan – är möjligt.” Oron handlar om att detta lokala uppror skulle kunna avslöja en latent revolutionär potential i själva lejonets kula.

Men även om denna revolutionära potential aldrig förverkligas, tycks rörelsen mot den förkroppsliga det som Agamben skulle kalla en form av destituerande makt – en makt som står helt utanför lagen och som, genom att verka för att avveckla den suveräna makten, har kapaciteten att avskaffa kretsloppet av lagstiftande och lagupprätthållande våld helt och hållet.

I enlighet med denna analys kan det förmodade ”våldet” i Fergusonprotesterna – som bleknar i jämförelse med finanskapitalets och statens våld – ändå visa sig vara mycket produktivt. Och även om idén om ett ”rent” våld utanför lagen kan låta olycksbådande för vissa, bör vi minnas att det urbana upploppet har varit av stor historisk vikt. Det vi nu kallar demokrati hade inte varit möjligt utan det. I tider av stor orättvisa och institutionellt dödläge, när lagens våld överröstar de förtrycktas röst, är det få saker som skulle vara mer välkomna än den destituerande makten hos ett politiskt upplopp för att återkalibrera rättvisans våg. Det är åtminstone så här det börjar. Det som händer i Ferguson stannar inte i Ferguson.

Fakta: 

Översättning av Mariana Filip.

Artikeln finns i original på engelska på Roarmag.

Rekommenderade artiklar

© 2021 Fria Tidningen