”Jag är en annan person nu än när jag började skriva boken” | Fria Tidningen
  • Yvonne Konstenius vill uppmärksamma hur det är att vara anhörig till någon som sitter i häkte eller fängelse, och hoppas att boken ska kunna hjälpa andra som hamnar i den situationen.
Fria Tidningen

”Jag är en annan person nu än när jag började skriva boken”

När Yvonne Konstenius son blev häktad letade hon efter berättelser från andra som varit med om samma sak. Hon hittade inget, och nu har hon skrivit boken hon själv hade velat läsa där och då. Genom intervjuer med anhöriga och personal inom Kriminalvården vill hon hjälpa andra som hamnar i samma situation.

Det var 2006 Yvonne Konstenius yngsta son blev häktad och vardagen vändes upp och ner. Hon törstade efter information, både vad gäller konkreta saker som hur det går till i häktet och hur lång tid man kan räkna med att stanna där, men också när det kommer till den psykiska påfrestningen för anhöriga. Hur hade andra som gått igenom samma sak upplevt det? Efter ett samtal med Bryggan, en förening som vänder sig till barn med någon förälder i fängelse, insåg hon att det inte direkt fanns någonstans att vända sig.

– På Bryggan sa de att folk ringde ibland, men att de inte har någonting för dem som är i min situation, berättar Yvonne Konstenius.

Funderingarna på att göra något av sin upplevelse låg sedan vilande hos Yvonne Konstenius i några år, och hon ringde återigen Bryggan för att se om det fortfarande inte fanns något. Läget var likadant och hon bestämde sig för att skriva den bok hon själv hade velat läsa.

I boken De glömda: En bok om fångars anhöriga har hon samlat intervjuer med personer vars föräldrar, barn eller partners har blivit häktade eller suttit i fängelse. Hon har också pratat med människor som i sitt arbete möter de häktade och intagna, för att genom deras erfarenheter kunna bredda bilden.

Arbetet med boken var tidskrävande och att få intervjupersonerna att känna förtroende var en stor del. Frågorna som diskuteras är många gånger känsliga, och vissa känner skuld och skam över att vara anhörig.

– Jag har varit tydlig med syftet med boken, att det inte finns någonting skrivet sedan innan och det vet ju alla. Det är angeläget och jag vill att utomstående ska få större förståelse och även polis och kriminalvård.

Alla intervjupersoner har fått möjlighet att vara anonyma, vilket vissa har valt och andra inte. Att återkoppla till personerna under arbetets gång har också varit viktigt för Yvonne Konstenius, och hon har gett dem möjlighet att backa ur projektet även efter att intervjuerna var klara.

– Det är en person som har vacklat fram och tillbaka men till slut blev kvar, vilket jag är väldigt glad för.

Under arbetet med boken fick Yvonne Konstenius bekräftelse på det hon själv kände då några år tidigare, törsten efter mer information var stor.

– Många skulle ha önskat att polisen kunde ge mer information. Men i en sådan här situation är allt fokus på den som har gjort brottet, för alla, och det är det egentligen för den anhöriga också, säger hon och fortsätter:

– Tänk om någon hade berättat att det är sällan man är häktad i några dagar, utan det ofta är tre månader och ibland ett helt år. Jag hade velat att någon skulle förklara det här med häkte, och tider, betydligt mer.

Och även om det finns en del information på till exempel Kriminalvårdens hemsida, menar Yvonne Konstenius att man som anhörig ofta behöver höra sakerna flera gånger, och från olika håll.

För Yvonne Konstenius blev projektet med boken också något som påverkade henne själv mycket. När hennes son blev häktad pratade hon knappt om det alls, och hade aldrig träffat några andra anhöriga. Nu har hon träffat många, samt en imam, en häktespräst och andra som på olika sätt träffar människor som hennes son i sitt arbete.

– Det har påverkat mig så mycket att jag tycker att jag är en annan person nu än vad jag var när jag började skriva. Jag har fått så mycket kunskap och jag känner mig ganska befriad på något vis.

Att bryta stigmat kring att ha en anhörig som sitter i fängelse var en annan viktig anledning till att hon skrev boken. Yvonne Konstenius hoppas att boken kanske kan få människor att våga prata mer om det, och tror att det ibland kan vara lättare att ge en bok till någon än att faktiskt berätta.

– Det är en situation som ingen förbereds inför. Det är inte något ämne som är vanligt, och då är det inte heller lätt att ta upp.

Om hon kommer att göra något mer inom samma område längre fram vet hon inte ännu. Men blir det något så vet hon vad det är hon skulle vilja göra.

– Det jag själv tänker på är att människor som kommer in i fängelse ju också ska komma ut. Vad betyder det att vara inlåst? Vad gör det med människor? Och vad gör det för möjligheterna att komma ut? Det skulle jag vilja ta reda på mer om.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2017 Fria Tidningen