President Manuel ”Mel” Zelaya vaknade i sitt sovrum av rop, skrik och inslagna dörrar natten till den 28 juni 2009. Bara några timmar återstod innan hans icke­bindande folkomröstning om konstitutionsreformer skulle påbörjas. Men nu stoppades initiativet av motståndare i kongressen, med hjälp av de soldater som kommit för att gripa – och deportera – statsöverhuvudet.

– Det första jag tänkte var att Honduras hade återvänt till barbariet. Till det stora våldet från förr, säger Mel Zelaya i dag, sittande på sin säng i samma sovrum, i huvudstaden Tegucigalpa. På väggen bakom honom flimrar ett halvdussin tv-skärmar, från övervakningskameror runt omkring huset.

Samarbete med Chávez

Mel Zelaya blev president 2006 och hade en lång bakgrund i Liberala partiet, som tillsammans med Nationella partiet traditionellt styrt landet sedan sent 1800-­tal. Men Zelaya rörde snart sig själv och regeringspolitiken vänsterut. Relationer etablerades med Hugo Chávez i Venezuela och den Latinamerikanska vänsteralliansen ALBA, som Honduras blev ansluten till 2008. En upprepad anklagelse var att krisen åter därpå inträffade för att Zelaya genom en folkomröstning ville ändra konstitutionen, så att han kunde förlänga sin mandatperiod – en ”kopiering” av just Chávez politik.

Dagen för kuppen skulle en rådgivande folkomröstning äga rum om huruvida en extra, fjärde urna skulle användas vid valet i november samma år. Där skulle folket sedan rösta ja eller nej till en konstituerande församling, som skulle kunna reformera Honduras grundlagar. Den konstituerande församlingen skulle sedan se över vilka reformer som skulle vara möjliga att genomdriva av landets konstitution för att bland annat få till en mer deltagande och genuin demokrati, den nuvarande konstitutionen författades under det tidiga 1980-talets diktatur.

– För att det ska finnas minsta chans för rättvisa i vårt samhälle måste maktförhållandena ändras. I dag gynnas eliten, och folket används bara för att rösta på de som toppar avlöningslistan. Den fjärde urnan handlade om att ge ett inflytande folk inte har i dag, att skapa en deltagande demokrati, säger Zelaya.

Sådana krav hade ställts redan från tidigt 1990-­tal. Dialoger med det reformsträvande civilsamhället blev också inskrivet i ”Stockholmsdeklarationen”, den återuppbyggnads­- och utvecklingsplan som undertecknades i Sverige 1999 efter att orkanen Mitch förstört landet. Men få löften infriades, få krav hörsammades och försöket 2009 slutade i att han själv avsattes, förklarar Zelaya.

Det innebar ett abrupt slut på en ung demokratiseringprocess – men i en tid där sådana givar inte längre går för sig. Under den första veckan efter kuppen växte en brett förankrad proteströrelse med tiotusentals människor fram på Honduras gator. Nu, fem år senare, har två rikstäckande organisationer bildats ur denna: Nationella Folkliga Motståndsfronten (FNRP) och dess vänsterparti Libertad y Refundación (Libre), under ledning av Zelaya.

Genomförde egen folkomröstning

Solen står hög och brännhet på himlen i San Pedro Sula, Honduras näst största stad, när rödklädda aktivister håller på att bygga färdig en scen i Parque Central. Där ska tal hållas och musik spelas under resten av dagen, för att uppmärksamma femårsminnet av när motståndsrörelsen föddes. Mellan två träd hänger en jättelik FNRP­-banderoll.

Victor Ordoñez är en av många som anslutit sig i dag. Under ett partytält står han och några andra unga gräsrotsaktivister och säljer solidariskt prissatta matvaror och rött ”Vino Mel” till förbipasserande.

– Sedan 2009 kallar vi den här platsen för Parque Libertad. Den blev en viktig samlingspunkt för protesterna och vi lyckades komma över delar av valmaterialet, så vi genomförde faktiskt en folkomröstning trots kuppen. Det blev ett ja till den fjärde urnan.

Sedan dess lever motståndsrörelsen vidare i San Pedro Sula, landets ekonomiska motor, både i form av FNRP och Libre. Det ropar en man med röd näsduk om halsen, som nu greppat en mikrofon uppe på scenen för att inleda arrangemanget. En stor skara människor nedanför honom svarar med höga slagord.

Men just så här tydligt ser man inte alltid rörelsen och dess sympatisörer, berättar Victor Ordoñez. Honduras position som Latinamerikas näst fattigaste land gör att många har fullt upp med att hitta mat för dagen istället för att organisera sig. Den stora migrationen till USA tar med sig många unga, och vissa är oroliga för att mista jobben om deras politiska åsikter blir kända.

Mord på oppositionella

Det finns förstås en ännu allvarigare hotbild att ta hänsyn till – människorättsgrupper har rapporterat om hundratals mord på olika slags oppositionella de senaste fem åren. Libre har förlorat minst två dussin partimedlemmar, och åtminstone 31 journalister har mördats.

Många av dåden misstänks vara politiskt motiverade, dessutom kopplade till de konservativa krafternas motstånd till sociala förändringar. Men detta är svårt att fastställa, eftersom över 90 procent av dåden uppskattas passera utan att någonsin utredas. Kanske är hotbilden också särskilt stor här i San Pedro Sula, staden som har flest antalet mord per capita i hela världen.

– Här finns ”sicarios” – dödspatruller på motorcykel, precis som i Colombia. En kille jag kände blev dödad för inte så länge sedan, säger Victor. Hans vän Mario som slutit upp förlorade sin politiskt aktive far i ett attentat för två år sedan.

En misslyckad stat

Tillbaka i Zelayas sovrum berättar expresidenten med upprörd stämma om samma slags förtryck. Om landets högsta nivåer av våld och kriminalitet i historien, om massakrer och selektiva mord. Regeringen saknar förklaringar till detta.

– Honduras är därför en misslyckad stat, eftersom en stats första åtagande måste vara att respektera rätten till liv. Vad landet också fullständigt saknar i dag är demokrati, menar han. I valet i november uppmärksammades en rad inslag av fusk och både Libre och partiet PAC bestred resultaten. Det var ingenting som stoppade både USA och EU från att godkänna valet – ett ställningstagande mycket långt från tidigare fördömningar av ickedemokratin i Honduras, säger Zelaya.

Trots detta lyckades Libre i valet bli landets näst största parti, första gången de kandiderade. Men i kongressen blockerar regeringen i dag alla initiativ till diskussioner som inte kommer från dem själva. Diskussioner om människorättsbrott och politiska förföljelser hamnar inte på agendan. Libre utsätts också för en särskild blockad, som förvägrat dem statliga anslag och representation i utskott.

Zelaya undrar fortfarande var de kraftfulla, internationella protester som kunde höras för fem år sedan är i dag, när landet kan visa prov på en extremt förvärrad utveckling. När Libre för en dryg månad sedan arrangerade en protestaktion mot demokratibristen i kongressen, gick armén in i byggnaden och tvångsavhyste partiets samtliga ledamöter. Utanför väntade polis, med våld och tårgas.

– Om detta teg alla ambassadörer från Europa, likaså USA. Hade något sådant hänt i Venezuela hade det väl blivit en skandal?