Journalisten och författaren Henrik Arnstad är nedslagen när Fria Tidningen når honom morgonen efter EU-parlamentsvalet. Trots att han skrivit en bok i ämnet och reser landet runt och föreläser om fascismen är han förvånad över att de högerextrema gått så starkt framåt på flera håll.

– Detta är en katastrof. Det är obegripligt att vi tvingar på oss själva detta igen, säger Arnstad, som i fjol gav ut boken Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia.

– Fascismen är som en resistent bakterie, vi trodde att vi hade ett penicillin som fungerade, men denna sjukdom som Europa lider av ligger ständigt beredd att bryta ut.

Henrik Arnstad menar att valresultatet måste sättas i en historiskt kontext.

– Europa har fortfarande inte lärt sig att hantera fascismen. Ett världskrig med 70 miljoner döda gjorde att det tillfälligt försvann och vi trodde att vi hade bekämpat problemet. Men Europa drabbades av en sorts hybris och trodde felaktigt att vi inte skulle gå i samma fälla en gång till.

– Vi lider av en förbannelse – den förbannade europeiska nationalismen. Nu blir det nog inget nytt världskrig, Europa har inte de resurserna längre som tur är, och det finns inte heller någon politisk vilja inom ultranationalismen för att gå i krig. Men ekonomiskt, socialt och existentiellt är detta en katastrof.

Utvecklingen i Norden är särskilt oroande, menar han.

– Att Dansk folkeparti är största parti i Danmark måste ses i ljuset av att högerpopulistiska Fremskrittspartiet redan sitter i den norska regeringen, att Sannfinländarna går framåt i Finland och att SD växer i Sverige.

– Det har varit väldigt mycket fingerpekande mot fascister i Grekland och Ungern med en lätt rasistisk underton. Samtidigt har vi varit blinda på att det är ett paneuropeiskt problem och framför allt ett nordiskt problem. I de socialdemokratiska välfärdsstaterna har vi varit fullständigt naiva när det gäller vår egen ultranationalism och varit övertygade om att vi har världens mest demokratiska, jämställda och antirasistiska länder.

Historiskt sett har de europeiska nationalisterna haft stora svårigheter att samarbeta.

– Det är ett evigt sökande för Europas fascister. Det har varit ett ständigt trevande sedan 1922, de lyckades bara enas när Hitler ockuperade nästan hela Europa. Ultranationalister har väldigt svårt att samarbeta helt enkelt.

Detta beror delvis på att det finns två traditioner inom den europeiska extremhögern.

– Ideologiskt är de antingen fascister eller högerpopulister, med omfattande skattesänkningar på programmet. Rent praktiskt politiskt är det ingen större skillnad mellan dessa två rörelser. Den stora skillnaden är synen på välfärd, där fascister som SD vill ha fortsatt välfärdspolitik och så vidare. Medan populister som Fremskrittspartiet vill ha låga skatter, minimal statlig byråkrati och nedmonterad välfärd. Nyckelpolitiken som förenar dem är rasismen, hatet mot mörkhyade invandrare.

När det gäller partigrupperingarna beror det mycket på personkemi, menar Arnstad.

– Nu verkar Jimmie Åkesson gilla Marine Le Pen och de trevar efter varandra. Samtidigt slår Dansk folkeparti bakut.

Men trots samarbetssvårigheter tror han att de högerextrema kommer att ha en stor påverkan på politiken.

– I EU-parlamentet röstar de likadant oavsett om de sitter i samma partigrupp eller inte. Officiellt så tar de avstånd från varandra men tittar man på deras Facebook-sidor så ser man att de har personliga kontakter.

En stor utmaning för de fascistiska partierna är att de ständigt måste linda in sitt budskap.

– Tänk dig att du har en ideologi som du inte öppet kan säga att du omfattar. Det är som att Fi skulle ha en nolltolerans mot feminism. Dels ska deras väljare förstå vad det egentligen handlar om, att de är rasister, men samtidigt ska en rumsren fasad visas upp för allmänheten. Det är tufft, men de är oroväckande duktiga på det.