Krönika: Konflikt är grunden till förändring | Fria Tidningen
  • Strejk kan leda till bättre villkor för ett flertal, medan drömmen om klassresan är individualistisk.
Fria Tidningen

Krönika: Konflikt är grunden till förändring

Tanken om att samhället ständigt går mot det bättre överskuggar kapitalismens systemfel. Vi måste lämna framåtskridandets idé, skriver Linn Spross.

Idén om det ständiga framåtskridandet måste dö. Det finns en mycket populär berättelse om hur allt bara blir bättre och bättre. Historien är linjär, vi går hela tiden framåt. Samhället befinner sig i ständig progression, ständig utveckling. Vi lever längre, vi är friskare, folk blir rikare och lever på det stora hela finfina liv.

Vissa brister erkänns, som anomalier. Allt som inte passar in i denna framgångsberättelse ses påfallande ofta som avvikande och framför allt som något föråldrat. Homofobi och rasism anses omodernt, det finns ingen plats för detta i vårt samhälle. Vi är ju upplysta, fördomsfria människor. Ofta syns indignerade utrop: ”herregud, att folk fortfarande säger rasistiska tillmälen, det är faktiskt 2014 nu.”

Problemet är att detta är en liberal myt. Den har sin grund i upplysningens humanistiska ideal om människan. Den autonoma, fria människan. Den förnuftiga människans överlägsenhet.

Men politik handlar inte om sunt förnuft, om någon allmän upplysning. Det handlar om konflikt och kamp. Att föreställa sig att allt automatiskt hela tiden blir bättre är ett hån mot dem som har kämpat.

Radikalitet kan ses som motsatsen till det sunda förnuftet. Att vara förnuftig handlar om att acceptera och konservera sakernas tillstånd genom att hela tiden fastslå vad som är möjligt. Att vara radikal handlar om att vägra acceptera sakernas tillstånd, att snarare omkullkasta detta.

Det är därför idén om den linjära historien är så provocerande. Den låtsas inte om makt, om konflikt. Delar av kamper införlivas, en del segrar vinner vi. Det är då liberalerna plötsligt blir våra allierade, de som visst har stått bredvid oss hela tiden.

Idén om framsteg rymmer tanken om att ju mer upplysta folk blir, desto godare blir de. Den moderna människan som förmår se vad som är ont och vad som är gott. Där FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, det okränkbara livet, är det absoluta rättesnöret. Problemet är bara att olevbara liv ständigt tillskrivs människor, att liberalismens kärna är just att föreskriva dessa omöjliga liv.

Tanken om ständiga framsteg överskuggar det faktum att samhället bygger på systemfel. På djupt orättvisa strukturer. Det finns en anledning till varför Hans Roslings statistik är så hyllad, den där som visar att det hela tiden blir bättre. Alltså, dessa berättelser om alltings förträfflighet är ingenting nytt. Eländesskildringar och hemskheter är alltid individuella, alltid olyckor, tragiska omständigheter. På det stora hela är världen en bra plats att leva på. Så lyder den stora berättelsen om framgången, den enda berättelsen som egentligen anses möjlig.

Det kapitalistiska samhället älskar framgångsberättelser, är fullständigt besatt av dessa, eftersom de ger legitimitet. Alla kan lyckas, alla kan göra klassresor. Det är bara att lägga manken till, kom igen. Man låtsas att alla har tillträde till något som bara en liten del kan få.

”Men gud Linn, var inte så himla negativ.” Nej, jag vill inte vara det. Men det är bara att inse att den reformistiska politiken står vid vägs ände. Drömmen om folkhemmet och den fulla sysselsättningen framstår allt mer som död. Det öppnar upp för nya typer av nödvändigt motstånd såväl som handlingsmöjligheter.

Det är inte längre ett undantagstillstånd, något som strax kommer att gå över. Vi är i ett tillstånd av permanent kris.

Fokusfrågor

Rekommenderade artiklar

Kärlekens ekonomi

Kärleken är en godtycklig ekonomi och därför är jämställdhet alltid möjligt, skriver Rojin Pertow.

© 2019 Fria Tidningen