Vattenfalls förvärv av nederländska Nuon för 97 miljarder kronor har kallats Sveriges sämsta affär någonsin och uppenbarligen vill ingen nu verksam politiker ta ansvar för beslutet. Reinfeldt och Borg sade i Konstitutionsutskottet förra veckan att de inte kände till affären i förväg och skyller allt på Maud Olofsson – som bekvämt nog avgått och inte tänker låta sig förhöras av KU. Det hela är pinsamt, oavsett om Reinfeldt och Borg ljuger eller verkligen inte hade koll på en statlig affär i 100-miljardersklassen.

Samtidigt är det typiskt för vår tid att det som vevas i media är Vattenfalls ekonomiska förluster och de politiska turerna kring affären. Så länge Vattenfall kunde dela ut miljardvinster till staten varje år på sina smutsiga affärer var det ingen som klagade. För det är de smutsiga affärerna, alltså Vattenfalls förvärv av några av Europas skitigaste kolkraftverk, som är den största skandalen.

Vattenfalls vilda expansion startade redan under Göran Persson, på ”det gröna folkhemmets” tid. Men sedan Reinfeldt tog över regeringsmakten 2006 har klimatkrisen blivit allmänt känd. Nuon-affären genomfördes under upploppet till Köpenhamnstoppmötet 2009 – att då lägga 100 miljarder på MER kolkraft var magstarkt, miljövidrigt – och förstås även ekonomiskt vansinne.

Vattenfalls smutsiga affärer är bara ett av otaliga exempel på hur den borgerliga regeringen har misskött klimatfrågan. Även om regeringen, när opinionstrycket var som starkast, antog några målsättningar har de senaste årens klimatpolitik främst handlat om att begrava utredningar och backa från tidigare utfästelser. Om detta får vi nästan dagliga påminnelser.

I början av april presenterades regeringens infrastruktursatsningar 2014–2025, som förutom ”Förbifarten”, motorvägstunneln väster om Stockholm, också avsätter två miljarder för att utreda en östlig förbindelse – alltså ÄNNU en motorvägstunnel, nu mellan Hjorthagen och Sickla. När regeringen pressas om utsläppen från sina motorvägar hänvisar de gärna till sitt mål om en fossiloberoende fordonsflotta till år 2030. Men när den omfattande utredningen om hur detta mål ska nås presenterades i december förra året möttes den av isande tystnad, och någon proposition har vi inte sett av.

Sveriges klimatpolitik är så dålig att Riksrevisionsverket vid upprepade tillfällen har kritiserat regeringen för det stora utsläppsglapp som råder mellan de fåtal åtgärder som beslutats och den flotta målsättningen om ett Sverige utan nettoutsläpp 2050. Trots att Naturvårdsverket presenterade en färdplan för över ett år sedan har regeringen inte lagt någon proposition. I början av april kom till slut regeringens svar: ytterligare en utredning, Klimatfärdplan 2050, klar först långt efter valet givetvis.

Färdplanen presenterades av alla fyra borgerliga partiledare i en debattartikel i Sydsvenskan den 3 april, där de attackerade de rödgröna partierna för ”klimatnationalism”. Det är en besynnerlig anklagelse med tanke på att de rödgröna vill höja Sveriges klimatbistånd medan regeringen har trixat med utfästa löften genom att finansiera klimatbiståndet genom omfördelning från annat bistånd, och dessutom sänkt klimatbiståndet med flera hundra miljoner.

En klimatinternationalist borde också erkänna att svenskarnas konsumtion orsakar stora utsläpp i andra länder, men trots att Naturvårdsverket tydligt har visat att våra totala utsläpp ökar fortsätter regeringen, som en hackig skiva, att upprepa påståendet att Sverige har lyckats kombinera tillväxt med minskade utsläpp.

Detta är bara några aktuella prov på regeringens aktiva medverkan till en inte alltför avlägsen klimatkatastrof. Om man synar alla åtta år vid makten hittar man mycket mer. Tankesmedjan Cogito har i en pinfärsk rapport, Regeringens svarta klimatlista, sammanställt 18 ”brott”. I sammanfattning visar regeringen passivitet och otydlighet när det gäller att förverkliga klimatmålen, men stor iver och aktivitet när det gäller att stödja utbyggnaden av ny fossilinfrastruktur.

Det är verkligt skrämmande läsning och sätter Nuon-skandalen i sitt rätta sammanhang. Den här regeringen skiter fullständigt i klimathotet. Så enkelt är det.