Fördjupning


Kulturessä

  • Berättelsen om Noa (här i Russell Crowes gestalt) handlar om tron på värden som skyddar människan från hennes destruktiva natur.
Fria Tidningen

Den förlorade flodmyten

Myten om syndafloden är spridd i många olika varianter. Men förstår vi vad Noa berättar? Myter kan ge en djupare förståelse för vår komplexa mänskliga natur, skriver Rasmus Blomqvist.

Förra veckan hade Noah med Russell Crowe i huvudrollen premiär. Det är en film som speglar vår samtid, en samtid som trängtar efter mytologi, men samtidigt gör allt för att undfly den religiösa myten. Inte oväntat blossar hätska meningsutbyten upp i kommentarsfält och bloggar.

Striden om vad som är sant och falskt förutsätter dock en gemensam utgångspunkt: att Bibelns berättelser utger sig för att vara sanna i historisk, bokstavlig bemärkelse. För många kan dispyten framstå som absurd: ”Varför ens bråka om en sagoberättelse?”

Min utgångspunkt är en annan: berättelsen om Noa är inte en saga – den är en myt och som sådan är den sann. Jag dristar mig till att hävda att den är mer sann än någon historiebok jag läst. Det förefaller också märkligt att ett århundrade av forskning inom mytologi och jämförande religion har gått så många förbi, Hollywood inräknat.

Myten om den översvämmade jorden – Flodmyten – är universell. Faktum är att det finns över tvåhundra flodmyter världen över. Dessa myter förmedlar samma budskap med vissa variationer. De uppkommer i kulturer där människor sett sina flodbäddar svämmas över med jämna mellanrum, men också i ökenområden i Nordamerika. I en mytologisk kontext kan vattnets symboliska värde inte underskattas, då det för med sig både förstörelse och liv.

När vi läser i Första Mosebok att syndafloden steg över de högsta bergstopparna, gör mytens bildspråk gällande att även de högsta kungarna och härskarna omslöts av krigets upplösande krafter. Endast de som vägrar ta upp vapen mot en annan människa står i moralisk bemärkelse över floden. Arken är således en tro på värden som skyddar människan från den inneboende, destruktiva naturen.

Om vi föreställer oss att arterna av djur representerar olika stammar, etniska och religiösa grupper så sällar sig Noa till skaran av religionsgrundare som lyckats ena en mångfald grupper i en gemensam tro. Flertalet bibeltexter, inte minst Jesaja, använder sig flitigt av denna typ av bildspråk.

Noa dör vid en mycket hög ålder. Vi ser en likhet med den mytologiska varelsen känd som Fågel Fenix, den gyllene fågeln som sätter eld på sig själv för att sedan återfödas ur sin egen aska. Fenix ansågs ha en livslängd på mellan femhundra och tusen år. I stora drag kan detta anses vara den tid som förflyter från det att en religion föds till att den ersätts av en ny.

Jesus korsfästes endast trettiotre år gammal, men hans lära överlever och blir efter tre århundraden statsreligion i det sönderfallande romerska imperiet. Noa behöver inte ha levt längre än så heller – men om han var en lika vördad gestalt som Jesus, bör hans religion ha utövats genom århundraden. Mycket möjligt är att hans läror först efter sexhundra år införlivades i vad som blev en ny högkultur.

Den del i berättelsen om Noa som tilltalar mig mest är duvan med olivkvisten. Efter att arken har funnit säker mark på berget släpps en korp ut från arken, och medan den flyger över jorden torkar vattnet undan. Men duvan som släpps ut därefter finner att vattnet ännu är kvar. Varför blir jorden torr för korpen men inte för duvan?

Korpen symboliserar okunnighet. Den bär på den sorts otålighet som kännetecknar ­revolutionärer och opportunister; den tror att dess egna vingslag och idogt kraxande kan förmå världen att renas från orättvisor. Duvan står för renhet och omdöme, de dygder som ger förmågan att se vilket tillstånd världen verkligen befinner sig i.

Liksom dessa två fåglar – dessa andliga utvecklingsgrader – måste ha funnits inom Noas församling, finner vi dem också inom oss själva. Om vi vill se på världen med klar blick måste vi bli som duvan: rena i sinne och hjärta.

Den andra gången duvan släpps ut återkommer den med en olivkvist i sin näbb, som för att meddela dem som inte kan flyga att faran nu är över. Den tredje gången återkommer den inte. Freden har funnit sin hemvist på jorden.

Den religiösa myten är en metafor med vars hjälp vi kan ta oss till en djupare förståelse av vår mänskliga natur och vår plats i historien. Vi i det tjugoförsta århundradet betraktar myten och ser en mängd märkliga detaljer, vi ser formen men inte funktionen.

I mytologins värld står mången vindpinad Noa och pekar mot något större, kanske mot en ljusare horisont för mänskligheten. Men vi stirrar blint på fingret.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Många vill spela vikingar på Frösön

I den tredje delen av Kulturresan gör vi ett nedslag hos Teaterföreningen Arnljotspelen på Frösön i Jämtland, som har satt upp en sommarföreställning om vikingen Arnljots liv sedan 1937.

Landets Fria

Forskare krossar myter om landsbygden

Livsviktigt

Stämmer det att byn dör när skolan stängs, eller att staden är mer jämställd än landet? Vi punkterar vanliga myter om landsbygden.

Landets Fria

© 2024 Fria.Nu