Klimatpanelens blinda fläck | Fria Tidningen
Rikard Warlenius.

Inledare


Klimat

  • Demonstranter ”klimatskrek” utanför IPCC:s möte i Stockholm i september. Nu måste vi bryta passiviteten, skriver Rikard Warlenius.
Fria Tidningen

Klimatpanelens blinda fläck

FN:s klimatpanel IPCC behöver en fjärde arbetsgrupp – för att utreda vår passivitet om klimatet, skriver Rikard Warlenius.

Tidigt i måndags morse presenterade FN:s klimatpanel IPCC sin senaste delrapport. Det var den andra arbetsgruppen, som fokuserar på klimatpåverkan, anpassning och sårbarhet, som gavs oss en uppdatering om hur galet hotfullt läget är.

Innan det här århundradet är slut kommer hundratals miljoner människor vara på flykt sedan deras hemtrakter blivit obeboeliga. Samtidigt som världsbefolkningen fortsätter växa väntas skördarna börja minska, med i genomsnitt 2 procent per decennium. Tillgången till dricksvatten kommer att minska på många håll. Hälsoläget kommer att försämras och undernäringen öka om inte kraftfulla anpassningsåtgärder sätts in. I en sådan värld, konstaterar forskarna, ökar risken för våld och krig.

I professor Lennart Olssons radiosammanfattning: Om inte utsläppen börjar minska snart, senast 2020, går vi en ”ganska katastrofal framtid” till mötes.

Detta är enormt viktiga kunskaper, gedigna och chockerande. Även den första arbetsgruppens fokus på den vetenskapliga grunden och den tredje arbetsgruppen, vars strategier för att minska utsläppen presenteras i Berlin den 11 april är givetvis viktiga, liksom den syntesrapport som ska arbetas ihop i Köpenhamn i slutet av oktober. FN:s klimatpanel IPCC är alltigenom imponerande och deras rapporter ger en mycket stabil grund för beslutsfattande.

Men trots denna gedigna faktagrund händer nästan ingenting i världssamfundet. De årliga klimattoppmötena slutar regelmässigt i helt otillräckliga beslut som inte är i närheten av att klara utmaningen. Detsamma gäller de beslutande organen i världens alla länder, och vi vanliga människor tycks också ha vant oss vid tanken på undergången utan att det framkallar särskilt högljudda krav på förändring.

Hur kan det komma sig? Hur kan vi förbli passiva trots att vi numera vet att våra utsläpp kommer att leda till katastrofer? Och ännu viktigare: hur kan passiviteten brytas?

Givet att fakta inte leder till nödvändig förändring är det nu hög tid att lansera en fjärde arbetsgrupp inom IPCC. En som sammanställer den bästa samhällsvetenskapliga forskningen om hur politisk, ekonomisk och social förändring kan framkallas, istället för klimatförändring. En arbetsgrupp sammansatt av miljösociologer, socialpsykologer, statsvetare, humanekologer och sociala rörelseteoretiker skulle säkerligen kunna sammanställa en delrapport som sätter ljus på denna klimatpanelens blinda fläck.

Kanske skulle den börja med att avfärda grunden för mycket av dagens klimatpolitik, nämligen föreställningen om att det är brist på kunskap som skapar politisk passivitet. Kanske fortsätter den med att kritisera vanliga föreställningar om att människor är oförmögna att tänka långsiktigt eller ointresserade av att förhandla om sin livsstil trots att de är medvetna om att den är ohållbar. Samhällsvetenskaplig forskning tyder nämligen på att det inte är så. De allra flesta av oss vet hur det står till och vill i grunden förändra samhället i klimatvänlig riktning.

Problemet tycks i stället vara att vi känner hopplöshet och maktlöshet. Och när vi uppfattar det som meningslöst att göra något skjuter vi frågan ifrån oss och fortsätter som vanligt. Inte för att vi vill ha det som idag, utan för att det framstår som meningslöst att engagera sig.

IPCC:s fjärde arbetsgrupp skulle kanske skjuta in sig på hur vår individuella oro i stället skulle kunna få ett gemensamt, politisk utlopp. Hur politiska initiativ kan utformas. Hur vi kan gå från att vara en marknad av konsumenter till en rörelse av världsmedborgare.

Detta är förstås bara spekulationer om vad en fjärde arbetsgrupp inom klimatpanelen skulle kunna komma fram till. Men gissningsvis går det inte att besvara dessa frågor utan att på allvar diskutera det ekonomiska och politiska systemet. Det vore förstås kontroversiellt, sannolikt politiskt omöjligt.

Men vilka motargument finns egentligen, i ett läge när allt står på spel?

© 2017 Fria Tidningen