I en värld där kvinnor har bristande tillgång till de mänskliga rättigheterna och saknar makt i förhållande till män som grupp på alla samhällsområden, kan rätten till den opinionsbildande makten framstå som sekundär. Rätt till liv och hälsa, sin egen kropp, mat och tak över huvudet är viktigare. Men de går inte att skilja från de gemensamma berättelser som medierna skapar och förmedlar, som belyser somligt och fördunklar annat, utövar inflytande på lagstiftare och rättsuppfattning, påverkar gemenskaper och främlingskap.

Skillnaden mellan mäns och kvinnors tillgång till makt i det svenska samhället, skrev utredarna i den senaste statliga utredningen SOU 2007, var på en övergripande nationell nivå subtil men systematisk och på vissa områden dramatisk.

På torsdagen offentliggjorde Nordicom en ny kartläggning av den svenska dagspressen. Det är deprimerande läsning. Mansdominansen i dagpressens toppskikt är i princip orubbad sedan de senaste mediegranskningarna SOU 2007:108 och Maktens kön 2007. På varje kvinna i dagspressens företagsstyrelser går det tre män. Även VD-positionerna domineras av män; 16 procent är kvinnor, en marginell förbättring från 11 procent år 2001.

Mansdominansen blir tydligare ju högre upp man kommer i företagen och är extra tydlig inom landsortspress. På chefredaktörsnivå ser könsrepresentationen dock bättre ut på landsorten, där 42 procent nu är kvinnor, än i storstäderna som har fastnat på 30 procent.

Den nya kartläggningen bekräftar på strukturell nivå de siffror som DN med hjälp av en utomstående forskare tog fram år 2011 gällande mångfaldsrepresentationen i de egna artiklarna. Sju av tio huvudpersoner var män i DN:s granskning. Bara åtta procent av de centrala aktörerna hade vad DN kallar “minoritetsbakgrund”. Sydsvenskan gjorde en liknande undersökning: 75 procent män i fokus. I Nordicoms rapport är huvudpersonerna i radio, tv och tidningar i 68 fall av 100 män.

Den form som webbjournalistiken tagit kan vara en av orsakerna till den fortsatta obalansen, spekulerar DN: snabba nyheter med sport och kriminalitet i fokus dominerar. Samtidigt lyftes webbens förändringspotential fram som en möjlig ljusglimt. Om det finns kvinnor som fortsätter skriva trots att alla deras rättigheter är under ständig attack är det dem vi ska studera.

Men trots sådana slutsatser misstänkliggör DN just sådana bloggar. Så anklagar man på ledarplats kvinnorna bakom sajten rummets.se, där samal, diskussioner och analyser för rasifierade feminister och antirasister tar egen form, för att konstruera ett “vi” och “dom” och skapa journalistik som polariserar samhällsdebatten. Snacka om att peka åt fel håll och kasta sten i glashus.

“Freedom of the press belongs to the man that owns one”, sa en gång den amerikanske journalisten A.J Liebling. Gammelmedia kan inte släppas till herrklubben så länge den största delen av befolkningen hämtar majoriteten av sin samhällsinformation därifrån. Cirka tre och en halv timme om dagen ägnar genomsnittssvensken åt tv-tittande (93 minuter), radiolyssning (84 minuter) och dagstidningsläsning (drygt 20 minuter), att jämföra med internetsurfningens cirka 90 minuter.

Ansvaret för förändringen borde rimligtvis ligga hos Tidningsutgivarna. Några seminarier i Almedalen räcker inte. Tydliga riktlinjer från ledningar, konkreta åtgärdsprogram och mål och medvetna val i varje moment i det redaktionella arbetet kan i kombination med att lyfta fram bloggare och läsarkommentarer som bryter likriktningen korrigera representationsobalansen. Det måste TU gå i bräschen för.

Civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor kan under tiden ägna sig åt att utforska och upptäcka, uppfinna, lösa problem, skoja, göra musik, störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet och ta över radio- och tv-stationer. Ge upp är inte svaret; fucka upp är det. Inom “några veckor” kan alltihop vara gjort, hävdade Solanas i sitt SCUM-manifest. Framåt april borde vi väl vara klara med maktövetagandet då?