Lysande seniorfilm i makligt tempo | Fria Tidningen

Recension


Film
Nebraska
Regi Alexander Payne I rollerna Bruce Dern, Will Forte m fl.

  • Bruce Dern (Woody Grant) och Will Forte (David Grant) i Nebraska.
Fria Tidningen

Lysande seniorfilm i makligt tempo

Nebraska har allt: svartvitt foto, lugnt berättande och en stillsam humor. Martin Holmström hakar gladeligen på Woody Grants odyssé genom mellanvästern.

Alexander Payne har i filmer som Sideways och The Descendants visat en briljant förmåga att förena stor humor med sorg och vemod. Han upprättar ett intimt förbund mellan skratt och tårar som påminner om Charlie Chaplin.

I Paynes nya film Nebraska är Bruce Dern tillbaka med samma yviga hår och beska repliker som i tv-serien Big love. Han spelar här den senildemente Woody Grant, som tillsammans med sonen David (Will Forte) ger sig ut på en odyssé för att försöka lösa in en uppenbart falsk vinstlott i Nebraska. I svartvitt, under mellanvästerns ändlösa himmel, utspelar sig ett tragikomiskt drama mellan far och son, vilka milt sagt har svårt att nå fram till varandra. Merparten av familjen Grants släkt är verbalt underutvecklade förlorare som mest pratar om bilar, eller om vem som låg med vem på 1950-talet.

Nebraska skriver in sig i en tradition av seniorfilmer som är på frammarsch. Allt fler skildringar av äldre människor når biograferna: About Schmidt, Gran Torino, The Bucket list och Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är bara några exempel.

En förklaring är nog att dagens adhd-generation inte har förmågan att behålla fokus i två timmar. Dataspel är det nya, dominerande bildmediet för en ung publik. En annan förklaring är att filmerna vänder sig till en kapitalstark målgrupp: den välbärgade generation som växte upp under efterkrigstiden, när alla finansiella grafer pekade mot himlen. En generation som fortfarande får en pension med guldkant.

Från en position någonstans mitt emellan finnar och prostatabesvär tilltalas jag av det makliga berättartempot. Och framför allt humorn. Utöver en träffsäker dialog är minspelet och kroppsspråket i Nebraska lysande. Som när Woody sitter i en bil, helt nollställd, medan hans fru skäller på honom. Eller när den tafatta, hämmade sonen David halvligger framför tv:n med en lealös hållning och tittar på sin framgångsrike bror som blivit nyhetsankare.

Det är en form av humor som bygger på en tilltro till publiken, att de ska kunna ta till sig nyanserat skådespeleri och uthärda att kameran dröjer kvar, att bilden inte hackas upp i ett neuropsykiatriskt flimmer.

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria Tidningen