Var finns visionen om ett annat samhälle? | Fria Tidningen
Birger Schlaug

Inledare


Birger Schlaug
  • Likheten mellan en regering ledd av Löfvén och en ledd av Reinfeldt riskerar att bli större än skillnaderna, skriver Birger Schlaug.
Fria Tidningen

Var finns visionen om ett annat samhälle?

Likheten mellan en fortsatt Alliansregering och en ny rödgrön regering riskerar att blir större än skillnaderna, skriver Birger Schlaug.

Den politiska debatten är visionslöst grå. Samlad i det som moderaterna har definierat som mitten. En mitt där man helst skall tänka på sin egen plånbok. En vision fattigare än någonsin. En fadd dröm om ökad konsumtion för att hålla igång hjulen som är på väg krossa planeten. En närmast religiöst betingad arbetslinje. En skygglappsförsedd idé om den oreglerade globaliseringens frälsande egenskaper.

Den politiska värdegrunden är på väg att reduceras till ett intellektuellt moras i den där mittfåran. Den som vågar sticka ut hakan beskylls för att vara orealistisk. Vilket är grymt ironiskt när planetens förutsättningar för att härbärgera människors samhällen är på väg att krackelera. Det system man värnar tycks bottna i föreställningen om att finanskapital kan ersätta naturkapital.

Likheten mellan en fortsatt Alliansregering och en ny rödgrön regering riskerar att blir större än skillnaderna. Reinfeldt och Löfven färdas på samma motorväg om än i olika filer. Mer arbete, mer konsumtion, mer tillväxt.

Man är fångar i ekonomismens garn. Den ekonomism som reducerar oss människor till att bli duktiga idioter i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare. De som ramlar av får skylla sig själva i Alliansens Sverige. Oppositionens tilltänkta regeringsbildare lovar viss hjälp. Någon gång i framtiden. Men huvudlöftet är att så lite som möjligt ska förändras. De som fått skall behålla. Man vänjer sig vid konsumtionsvanor. Heter det.

Det är märkligt. Rent förunderligt. Ju mer mitten flyttats till höger, ju mer accepterar socialdemokraterna förflyttningen. Eller, kanske inte socialdemokrater i gemen, men väl den politiskt gemena partiledningen.

Nog kan det gamla partiet bättre än så? Nog kan socialdemokrater bättre än så?

Det vore ju lysande om vi kunde få uppleva en opposition som ifrågasatter de heligaste av alla heliga föreställningar som dominerar i tillväxtkyrkan.

En opposition som vågar ta människor på allvar, som vågar ifrågasätta den maniska idén att vi med lånade pengar skall försöka upprätthålla den tillväxt som håller på att krossa planetens förutsättningar att kunna ge oss goda liv även i framtiden.

En opposition som vågar ifrågasätta den heliga gralen: arbetslinjen.

En opposition som vågar problematisera det lapptäcke som de allt sämre sociala trygghetssystemen bygger på.

En opposition som vågar se den samhälleliga krackelering som skapar ett framväxande prekariat.

En opposition som lyckas fjärma sig från det nyliberala dimlandskap där skuggfigurer lyckats bygga upp en idévärd som utgår från att valfrihet är beroende av vinstdrivande bolag inom skola och äldrevårdvård.

En opposition som på allvar inser att det är en avgörande skillnad på frihet för människor och frihet för kapital.

En opposition som förstår den verkliga – inte den nyliberala - innebörden av begreppet frihetlighet.

Kort sagt: det vore lysande om vi fick uppleva en stark opposition som tar människor, planeten och livet på allvar. Men det tycks vara en bit kvar till den dagen. Kanske kan något hända under den graviditetsperiod som nu föregår valdagen.

I de djupare leden inom Miljöpartiet de gröna finns säkert en vilja, hos Jonas Sjöstedt hittar man formuleringar, inom en bredare socialdemokrati finns embryon till nytänkande. Och nog finns känslan också hos socialliberaler och konservativa att något är på väg att rämna.

Men var finns visionen om ett annat samhälle? Var finns modet att formulera drömmar om ett samhälle där vi för en stund kastar oss ut i det okända för att hitta något annat än att vara fångar i ekonomismens självgående – allt mer rosslande - maskineri?

Visst gör det ont när knoppar brister. Men blomman som, under en del smärta, vecklar ut sig kan bli mycket vackrare än den döda eternell som ledande politiker idag håller fram som sin vision.

Uppmaning till politiker: kräng av er rädslans stela uniform. Ge oss något större än löften om infantil arbetslinje, vulgär konsumtion och manisk jakt på tillväxt. För i helvete – räta på ryggarna, visa lite mod!

Annons

© 2017 Fria Tidningen