”Reklamen styr våra upplevelser” | Fria Tidningen
Kristian Borg

Fördjupning


Kristian Borg
  • Terry Gilliam söker gärna upp tystnaden för att komma undan konsumtionssamhället. Inte helt olikt huvudkaraktären i hans nya film.
  • Qohen Leth (Christoph Waltz) i en mardrömsversion av konsumtionssamhället.
Fria Tidningen

”Reklamen styr våra upplevelser”

Terry Gilliam är aktuell på Göteborgs filmfestival med en färgstark kritik av konsumtionssamhället. ”Jag vill veta vad som är mina egna tankar och vad som är planterade reklambudskap”, säger han till Fria Tidningen. I nästa sekund hyllar han produkter från ett av världens största IT-företag.

Pizzakartonger som spelar en trudelutt när de öppnas. Högljudda reklamvideor som täcker varje bit av det offentliga rummet. Framtiden? Nej, bara en gilliamskt skruvad version av nuet.

Terry Gilliams nya film Zero theorem kan ses som en övertydlig kritik av konsumtionssamhället. Den utspelar sig i en storstad där reklamen är bokstavligt talat in your face. Budskap som ”don’t ask – multitask” och ”everyone is getting rich – except you” exploderar i ansiktet på huvudpersonen Qohen Leth (Christoph Waltz). Även som åskådare blir man påtagligt störd av de grälla färgerna och skrikande reklamtavlorna.

– Jag antar att jag har lyckats uttrycka min syn på kommersen då, säger Terry Gilliam. När jag går runt i London blir jag helt mörbultad, jag vill rymma men det går inte, det finns alltid där. Jag blir väldigt störd av det, troligen för att jag är uppvuxen på landet. Jag har alltid upplevt stan som en aggressiv plats.

Du kanske skulle flytta till Kuba...?

– Jag har ett hus i Italien, uppe på en kulle. Jag lämnade faktiskt USA delvis på grund av det här. Min flickvän och jag gick på stranden i Santa Monica. Solen gick ner, måsarna skrek. Det var otroligt vackert och romantiskt. Men jag frågade mig: är det romantiskt på riktigt eller är det reklamen som har sagt åt mig att jag ska tycka att det är romantiskt? Jag var tvungen att komma därifrån, jag kunde inte längre skilja verklighet från propaganda. De flesta ser inte världen som den är utan som de är ombedda att se den. För mig har det alltid varit en viktig fråga.

Hur gör du för att hantera alla dessa intryck?

– Jag söker ensamheten, precis som Qohen. Jag vill ta reda på vad som är sant och inte, vad som är mina egna tankar och vad som är planterat.

Men vi backar lite. Intervjun börjar egentligen med att jag tar fram min telefon för att spela in samtalet. Han berättar att några dialoger i filmen är inspelade på en Iphone.

– Vi skulle ändra några rader men Christoph var i Österrike så jag mejlade till honom. Han spelade in det på sin Iphone och skickade tillbaka. Det fungerade väldigt bra.

Han fortsätter ösa beröm över telefonen:

– Eftersom vi hade Appleprodukter i partyscenen så fick jag den här gratis, säger han och tar upp en svart 5S. Jag skulle aldrig ha köpt den annars men nu när jag har den älskar jag den. ”It’s like 2001. That’s the black thing and I’m the monkey, ooooh!” Terry Gilliam gestikulerar med händerna och skrattar.

I scenen han talar om kommer Qohen Leth till en fest där alla dansar för sig själva med lurar i öronen och telefoner i händerna. Terry Gilliam är fascinerad av tekniken, men i grunden djupt kritisk till hur den har kommit att forma våra beteenden.

– Vi använder tekniken till så onödiga saker. Mitt nya favoritskämt går så här. Andy Warhol talade om att alla skulle få 15 minuter berömmelse i framtiden. Istället fick vi 15 megabytes berömmelse.

­­– En kille satt bredvid mig på en fest i går och sms:ade, fotade, twittrade, han var där, men egentligen inte. Han ville bara visa att han varit där. Det är så löjligt.

Estetiken i Zero theorem är som hämtad från Kalle och chokladfabriken, Harry Potter och Femte elementet. Terry Gilliam var förresten JK Rowlings favorit som regissör till Potter-filmerna. Han har en fantastisk känsla för detaljer och blandar gärna element från olika epoker. I nya filmen finns både en bakelittelefon och virtual reality-dräkter. Inget konstigt med det, tycker han själv.

– Det är bara att titta ut, säger Terry Gilliam och sveper med handen mot Avalon-svitens jättelika fönster och utsikten över Göteborgs innerstad. Vi är i ett modernt hotell, där borta finns en 1700-talskyrka och över kanalen en 1900-talsvärld. Vi lever alla i en sådan mix och jag gillar att leka med det. Jag har aldrig förstått varför det skulle vara konstigt.

– Det är som rörsystemet i Brazil. När jag kom till Storbritannien första gången såg jag en tidig 1800-talsbyggnad med alla dessa vackra utsmyckningar – och så hade de satt toalettrören på utsidan av huset. Estetiskt är det fruktansvärt! säger han och går upp i falsett. Men det är förstås pragmatiskt, de vill ju kunna spola i toaletten.

Zero theorem tog bara ett år att göra och att den alls blev av har en ganska krass förklaring. Don Quijote havererade förra året. Igen. Han har försökt göra filmen sedan 1999. ”Ett mardrömsprojekt”, menar han. Motgångarna har varit oräkneliga. Zero theorem blev en paus från det. Manuset fick han från Pat Rushin redan för sex år sedan, men då var han upptagen med The imaginarium of Doctor Parnassus (2009).

– Pat hade sett alla filmer jag gjort och snott lite här och lite där. Vi har ändrat mycket på vägen. Det skulle till exempel vara en grå värld från början men jag föreslog att vi skulle göra den gladare.

Filmen handlar om enslingen Qohen Leth som ägnar sitt liv åt att försöka ta reda på meningen med livet med hjälp av ett avancerat matematiskt datorspel. Men the management distraherar honom så att han aldrig ska knäcka svaret på gåtan.

– Det är en av de konstigaste filmer jag har gjort, för jag har inte gått och tänkt på den i flera år. Jag undrar fortfarande vad det är för film. Men jag gillar den, den är så olik något annat jag har sett. Och jag är stolt att vi lyckades göra något som ser så fylligt ut med den låga budgeten. Bukarest är ett billigt ställe att arbeta på och alla jobbade så hårt, teamet var fantastiskt.

Zero theorem kallas för en uppföljare till Brazil och det är inte långsökt med tanke på övervakningstematiken. Den som tittar noga kan hitta insmugna blinkningar till såväl Sverige som British Telecom. Men samtidigt ska man inte tro allt man läser. Medierna skapar sin egen logik.

– Jag läste överallt att det är en uppföljare till Brazil, så jag sa: ”ok, det är väl det då”, skrattar Gilliam. Men det var aldrig min intention.

Upptakten till Brazil är att en död fluga hamnar på fel plats på ett papper. Det leder till att den oskyldige Archibald Buttle (istället för Tuttle) anklagas för terrorism och mördas av Informationsministeriet. Filmen är kultförklarad och dess träffsäkra kritik av totalitära tendenser känns obehagligt aktuell. Övervakningen är i dag mycket mer omfattande än vad Gilliam kunde drömma om 1985. Dagens motsvarighet till ministeriet är förstås de allseende NSA och FRA.

Vad säger du om övervakningsskandalerna?

– Wikileaks och Snowden är hjältar. Systemet är konstruerat så att informationen undanhålls oss. Men om vi ska leva i ett så kallat demokratiskt samhälle så måste vi hålla oss informerade.

– Det var precis vad Brazil handlade om. När jag gjorde den var vi omringade av terrorister, det var Baader-Meinhof, palestinier, IRA. I dag motiveras övervakningen med några killar i al-Qaida, vilka det nu är. Vi behöver inte det här jättelika övervakningssystemet.

Han menar att NSA är ”bortom all kontroll” och jämför organisationen med KGB. Spioner kan aldrig få nog med information.

– System stoppar inte sig själva, de bara växer och växer. Så de måste stoppas utifrån. Ju större de blir, desto mer makt har de. Vi måste övervaka övervakarna.

Kanske behövs en omfattande övervakningsapparat för att upprätthålla konsumtionssamhället. I Gilliams nya science fiction-dystopi är konsumtionen upphöjd till religion och till och med religionen är kommersialiserad. ”The church of Batman the Redeemer”, står det på en slogan. Den här gången är dock Storebror ett företag, ManCom.

– Det reflekterar världen vi lever i. Politiker står långt ner på listan över verkliga makthavare. Företagen är mycket mäktigare, säger Gilliam.

Om även Zero theorems pastellfärgade hyperkapitalism blir verklighet återstår att se. Intervjun lider mot sitt slut och nästa journalist är inne i rummet. 20 minuter går snabbt, klagar jag. Men Terry Gilliam tröstar mig med ett leende.

– Medierna är en maskin och du är en del av den. Men det är lugnt, du får carte blanche att skriva vad du vill och säga att jag har sagt det.

Fakta: 

Terry Gilliam

• Terry Gilliam, 72 år, är filmregissör, skådespelare och animatör känd för filmer som Brazil, De 12 apornas armé, Fisher king och Fear and loathing in Las Vegas. Han var medlem i Monty Python från start och gjorde några roller, men främst de välkända animationerna.

• Han gjorde även filmen Monty Python and the holy grail (1979). En återföreningsturné med Monty Python är inplanerad till sommaren.

Zero Theorem är hans tolfte film och kostade 8,5 miljoner dollar att spela in, en ovanligt låg summa. ”Alla vänner har ställt upp nästan gratis”, säger han. Det är oklart när Zero theorem får svensk premiär.

Rekommenderade artiklar

Beväpnat entreprenörskap

Säkerhet som vara

Sedan kalla krigets slut har de privata säkerhetsbolagen fått en allt större roll i krig och konflikter. Varför? Och vad får det för betydelse för mänskliga rättigheter och demokrati? I den tredje och sista delen i serien Säkerhet som vara synar Kristian Borg den privata säkerhetsindustrins militära intressen.

Polis under press

Säkerhet som vara

Säkerhetsindustrin växer globalt med 7 procent per år, omsätter 150 miljarder och sysselsätter miljontals människor. Det är en bransch där frågor om demokrati och transparens, mänskliga rättigheter och arbetsrätt borde ha hög relevans. Ändå är det märkligt tyst. I del 2 av artikelserien Säkerhet som vara granskar Kristian Borg privatiseringen av polisen.

Bakom privata galler

Säkerhet som vara

Säkerhetsindustrin sysselsätter miljontals människor och är på stadig uppgång. I vår nya artikelserie Säkerhet som vara utforskar Kristian Borg detta gränsland mellan offentligt och privat. Första delen handlar om den privata fängelseindustrin, en riktig tillväxtbransch som drar fördel av en förändrad syn på brott och straff.

Enkät: Vad tror du om en gemensam dagstidning för vänstern?

Vad tror du om en gemensam dagstidning för vänstern? Och med tanke på utvecklingen i USA, där hälften av kulturjournalisterna har fått sluta, skulle en sådan tidning kunna vara en räddning för kulturjournalistiken, om – eller snarare när – motsvarande händer här?

Kulturkritiken krisar med kapitalet

I USA har hälften av kulturjournalisterna fått gå de senaste fyra åren. En utveckling som kan spridas till Sverige inom kort. Kristian Borg frågar sig om en gemensam dagstidning för vänstern kan vara ett sätt att rädda det kulturella samtalet.

© 2019 Fria Tidningen