Nette Enström, inledarskribent.

Inledare


Skog

Fria Tidningen

När det sista trädet faller

Antropocen kännetecknas av omfattande miljöpåverkan, oöverskådliga klimatförändringar och en artutrotning utan motstycke, skriver Nette Enström.

Många skolbarn, och kanske även deras föräldrar, kan inte skilja asp från al i dag. De har svårt att lista fler än fem sex trädarter och ännu färre småfågelarter, för att inte nämna den svenska naturens stora fem.

I samhället där jag bor tror de flesta ungar att industriskogarna utanför tätorten är vildmark. Många barn har aldrig sett en urskog och det är en timmes bilfärd till närmsta gammelskog, vilken inte alla känner till. Få vet inte heller skillnaden mellan produktionsskog, naturskog och urskog.

Enligt Naturskyddsföreningen är de svenska naturskogarna snart historia. Endast strimlor av skog som inte är produktionsmark återstår. Sverige är alltså i akut behov av en ny politik för att skydda mångfald och återstående natur.

Över 90 procent av all skog är påverkad av skogsbruk och har en låg ålder, enligt föreningen Skydda Skogen som även uppskattar nästan 2 000 skogs- och trädlevande arter som hotade eller missgynnade i Sverige. Endast runt fem procent av skogarna nedanför fjällgränsen består av naturskog, enligt naturvårdsmyndigheternas beräkningar.

Spelar det någon roll ifall yngre och kommande generationer överhuvudtaget får en relation till naturen, skogen och dess alla arter? Kommer någon protestera mot att varje hektar av planetens yta exploateras i framtiden, när motståndet är så svagt i dag? Allt hänger samman.

Radikal friluftspedagogik brukar upplysa om att samtidens och framtidens största hot mot miljö och hälsa är att barn och unga lider av så kallat ”nature deficit”, vilket syftar på en bristfällig eller avsaknad relation till och kunskap om naturen.

I Sveriges, liksom den övriga industrialiserade världens, nationella utbildningssystem återspeglas detta. Natur studeras som ett ämne bland andra och handlar främst om att skärskåda, objektifiera, mäta och beräkna, snarare än relationer och livssammanhang att förstå, känna och uppleva. Kanske påverkar skolans natursyn vår kultur till den grad att den enbart ser naturen som en resurs för våra skapade behov? Det är säkert mer komplicerat än så. Vår art i sig är komplicerad, så intelligent och samtidigt kortsiktig.

Vetenskapsmän har döpt samtidens geologiska era till människans tidsålder, antropocen, eftersom den kännetecknas av omfattande miljöpåverkan, oöverskådliga klimatförändringar och en artutrotning utan motstycke på grund av mänskliga aktiviteter. Ändå fortsätter vi som om morgondagen inte fanns. Varför?

I sin bok Kollaps – livet vid civilisationens slut pratar David Jonstad om hur vår bedömning av vad som är naturligt gradvis förskjuts i takt med att vår omvärld förändras. Fenomenet kallas för ”shifting baselines” eller på svenska ”glidande måttstockar”, vilket betyder att vi vänjer oss vid det nya. Kanske förklarar denna gradvisa normaliseringsprocess varför så få reagerar på att mångfaldens skogar ersätts av produktionsfältens monokulturer?

Är det så att äldre generationer har vant sig, accepterat och resignerat, inför de försvinnande skogarna, medan de yngre aldrig ens har upplevt dem? Det är en skrämmande tanke att skogen snart är historia. För vem vet vad den inte vet? Vem vet vad som egentligen går oss förlorat i dag, när de sista träden faller?

Fakta: 

Nette undrar vad människorna på Påskön tänkte när de fällde sista trädet.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu