Krönika: Reklamfritt sju dagar i veckan | Fria Tidningen
  • Reklamen är så normaliserad att den interagerar med oss i vardagen, som här på Medborgarplatsen i Stockholm.
Fria Tidningen

Krönika: Reklamfritt sju dagar i veckan

Vi som lever i en marknadsekonomi är så vana vid reklam att vi knappt reflekterar över dess närvaro. Är det ens möjligt att diskutera en begränsning? undrar Pierre Gilly i en krönika.

En annan planet. Så kändes det att besöka Leningrad som 14-åring 1985. En stad helt fri från kommersiell reklam. Sovjetunionen var ett land med fler kärnvapen än rörmokare. Vattnet i kranarna var brunt. Researrangören uppmanade oss att borsta tänderna i mineralvatten. Det fanns bara ett märke. Det var bubbligt och lite salt.

På hotellet dukade man till frukost direkt efter middagen. Brödet fick ligga på bordet över natten. Kanske var det bakat med importerat amerikanskt spannmål för även om ryssarna kunde skicka satelliter till Mars lyckades man aldrig bli självförsörjande med livsmedel. På morgonen hade brödet blivit knaprigt. I hotellets affär köpte jag Det kommunistiska manifestet på franska och en klocka prydd av ett foto på kosmonauten Gagarin. Annars fanns det bara knappnålar med Lenin att välja på. Jag fastnade för en röd. Utbudet skapade sin egen efterfrågan.

2004 besökte jag Kuba. Havanna var en minst lika främmande planet som Leningrad. Passpolisen på Havannas flygplats var sömnig på ett positivt sätt. Man viftade förbi mig utan frågor. En värnpliktig som satt och sov i ett hörn med ett gevär i knät var den enda synliga vakten. Informationsdisken skulle vara bemannad dygnet runt men tjejen som jobbade där var försvunnen. En yrvaken vakt hjälpte mig att leta men det tjänade inget till. Utanför flygplatsen väntade tre taxibilar. Sista bussen hade redan gått.

Chauffören i den första taxin skakade på huvudet och förklarade att tanken var tom. Den andra taxibilen var lika torr. I den tredje taxin låg flickan som skulle ha jobbat vid informationsdisken och hånglade i baksätet med chauffören. Han hade bensin för att ta mig till Havannas centrum. Hon rätade ut kjolen och gav mig adressen till ett hyfsat billigt hotell.

Det fanns lika lite shopping i Havanna som i Leningrad. Det var som en fransk by där alla affärer håller söndagsstängt och ingen arbetar. Sju dagar i veckan. Det var besvärligt men också avslappnande. Bortsett från någon husvägg som dekorerats med en politisk slogan var också Havanna helt befriat från reklam. På kubansk tv sände man ganska nya amerikanska filmer. Det enda avbrottet var ett extra nyhetsinslag som berättade att president Fidel Castro nu återvänt från ett möte någonstans i världen.

Vi som lever i marknadsekonomier är så vana vid reklam att vi kanske inte längre tänker på hur intensiv dess närvaro är. Den genomsnittliga amerikanen lär kunna njuta av 2 000 reklambudskap om dagen. I Sverige ligger vi förmodligen inte långt efter. Vem kommer ihåg hur det var innan reklam-tv blev tillåtet? Hur konstigt det var att man avbröt filmen för att göra reklam för bland annat kommande filmer.

När jag bodde i New York kunde jag inte gå ut utan att någon försökte trycka ett reklamblad i handen på mig. På biografernas toaletter spelades reklamjinglar och det var reklam på kaffekopparna. Flera telefonförsäljare kunde ringa samma dag. Ofta var det bara ett automatiskt meddelande som spelades upp.

”Är det rimligt”, skriver Fredrik Linde i sin nya bok Desinformation (Vulkan förlag), ”att institutionella informationsanvändare ska få mentalt ofreda och manipulera allmänheten nästan var, när hur och hur mycket som helst?”. I New York kunde jag inte värja mig från reklamen ens om jag stannade hemma och lät tv:n vara avstängd: reklamen gled in under ytterdörren. Försökte jag prata om valet med grannarna citerade de omedvetet nästan ordagrant de slogans som kandidaterna just då använde i sin tv-reklam.

Mitt svar på Lindes fråga är nej. Även Linde tycker så (men ägnar nästan 400 sidor åt sitt nej). Linde avfärdar den klassiska invändningen att reklam är en del av yttrandefriheten med att det i praktiken alltid finns begränsningar. Det är ”inte självklart att det ska stå fritt för var och en att uppsåtligt bröla och skrika fem meter från en främmande begravning, att sätta upp en 60 meter hög skylt på sin tomt som förstör landskapet…”.

Linde analyserar reklamen och dess effekter som om han vore antropolog från en främmande planet. Allt är intressant och måste redas ut. Det är både bokens styrka och svaghet. Den kräver mer av läsaren än de flesta förmodligen orkar med. Å andra sidan finns här en bok som tar ett fast helhetsgrepp på vårt reklamsamhälle.

Sverige lär knappast bli en ny Sovjetstat om vi begränsar reklamen lite. Men det är kanske en lika utopisk möjlighet som kommunismen.

Rekommenderade artiklar

© 2020 Fria Tidningen