Både konstgigant och streckdragare | Fria Tidningen
  • Dokumentärfilmen Nug - vandal in motion diskuterar graffitins förhållande till konstvärlden.
Fria Tidningen

Både konstgigant och streckdragare

Lika oåtkomlig som en skugga. Filmen Nug – vandal in motion målar upp Nug som mystiskt manligt geni och framhåller graffitins dubbelhet, skriver Macarena Dusant.

Italien, 2011. En mängd svartklädda figurer med rånarluva invaderar en tom vit lagerlokal och börjar spreja vilt i byggnaden. De svarta figurerna är tusen olika varianter av graffitimålaren Nug som går bärsärkagång. Det skulle kunna vara kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths och klotterpolisens absoluta mardröm, men det är Nugs verk The concept is fuck you, yes you för den italienska graffitifestivalen Fame festival.

Graffitimålaren Nug, eller Magnus Gustafsson, blev känd för den breda allmänheten efter sin medverkan med videoverket Territorial pissing på Sveriges största konstmässa Market 2009. Det var där Lena Adelsohn Liljeroth gjorde sitt berömda uttalande ”det här är inte konst”. Tack vare det blev Nug hett stoff och eftertraktad konstnär.

Lars Berges och Akays dokumentärfilm Nug – vandal in motion utgår från Nugs verk och kulturministerns reaktion och diskuterar Nugs identitet mellan etablerad konstnär och graffitimålare. Två former av praktiker som äger rum samtidigt och förenas i en person.

Det tvetydiga förhållandet mellan graffiti och etablerad konst diskuteras bland andra av graffitimålaren Blue (Carolina Falkholt). Hon menar att som konstnär behöver man argumentera för att ta plats på konstscenen, men som graffitimålare behövs inga förklaringar, man skapar sig en plats. Hon uppmärksammar en intressant aspekt: trots alla restriktioner och svårigheter att måla är graffitin friare i sin praktik än konsten.

Tarik Saleh, regissör och tidigare graffitimålare, menar att Nugs konstnärskap finns utanför graffitiestetiken. Det som graffitimålaren Kaos i filmen kallar för ”spaga”, att dra streck utan mål och mening, bara för den sköna känslan att spreja färg på en yta. En klar kontrast till de röster i dokumentären som gör kopplingar till konsthistoriska begrepp som ”abstrakt expressionism” och uttalanden om hur duktig Nug är på att dra linjer. Som notorisk taggare sedan 90-talet har Nug haft tid att lära sig trycka på munstycket.

Nug själv uttalar sig aldrig i filmen, säkert på grund av integritet men också ointresse. Graffitimålaren Egs menar att Nug är den mest hemlighetsfulla graffare han känner. Avsaknaden av Nugs egen röst skapar mystifiering. Om konstnären som (manligt) geni är vanlig inom konsthistorien, presenteras Nug som det (manliga) geniet vars persona är oåtkomlig för våra blickar.

Nugs inträde på den kommersiella arenan väcker frågan hur han förhåller sig till detta. I en sekvens gör Nug ett beställningsjobb i en fin restaurang på Östermalm. De inblandade filmar med sina mobiler, nästan i andakt, och applåderar när han är färdig. När gör man avkall på sitt graffiti-jag? Vi får inga svar. Men kan ana en ambivalens: graffitimålaren som inte vill kompromissa med sin integritet men vill kunna leva på det hen kan och älskar: graffiti.

Det hade varit intressant att få ta del av Nugs andra projekt för att få en bredare förståelse av hans verksamhet. Nug producerade till exempel en kortfilm efter kulturministerns uttalande som dokumenterar när en grupp internerade ungdomar i USA får se både SVT-klippet och verket Territorial pissing. Ungdomarnas diskussion är långt mer reflekterande än kulturministerns förhållningssätt.

Tyvärr är också konstvetaren Jacob Kimvalls teori om den svenska nolltoleransens ideologi otydlig i dokumentären. Kimvall har i boken Noll tolerans definierat fyra hörnstenar som nolltoleransen vilar på.

I filmen får Finlands kulturminister Paavo Arhinmäki kontrastera Adelsohn Liljeroth inskränkta förhållande till konsten. Arhinmäki har ett verk av Nug på sitt rum, som påminnelse om att politiker inte ska bestämma vad som är konst. Han har också en affisch från graffitikonventet Art of the streets vars reklam censurerades av Stockholms stads kulturförvaltning med hänvisning till klotterpolicyn. Att den finske kulturministern själv har en bakgrund inom graffiti spelar givetvis roll för hans öppenhet. En triumf att som graffitimålare bli kulturminister och diskutera graffiti som en auktoritet.

Det har gjorts några svenska dokumentärer om graffiti men det är ovanligt att de är långa och välgjorda. Nug – vandal in motion tar inte upp nya perspektiv utan är en sökande dokumentär som balanserar mellan olika lager av händelser och visar på det politiska klimatet i Sverige och komplexiteten kring vad som händer när graffitin träder in i den etablerade konstvärlden.

Filmen är ett stycke pedagogisk graffitihistoria, för något den lyckas väl med är att samla ihop händelserna efter konstmässan Market 2009 och presentera den rådande graffitidiskursen i dagens Sverige.

Fakta: 

Nug – vandal in motion visas på SVT Play till och med den 1 december.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

© 2021 Fria Tidningen