• Vem bryr sig om offren för förnedrings-tv? På bilden höstens finalister: Sandra Wikström, George Shaid, Gabriel Alares, Sarah Mathisen och Matilda Melin (överst från vänster); Erik Rapp, Jens Hult och Miriam Bengtsson (mellersta raden); Kevin Walker, Sakib Zabbar, Elin Bergman och Sara Sangfelt (nedersta raden).
Fria Tidningen

Idol på andras olycka

I dag börjar fredagsfinalerna i populära Idol. Men vad händer med de som inte föll juryn i smaken, de som blir utskrattade på nätet och får hundratals hatmejl? Musikern Lasse Franck väcker liv i debatten om förnedrings-tv.

Idol har börjat rulla i TV4 igen. Säkert finns många som har sett fram emot att följa föreställningen och branschens jakt på en ny Darin, Agnes, Loreen eller Danny. Men alla är kanske inte lika glada.

Det är inte särskilt svårt att föreställa sig. En ung flicka eller pojke ser en chans att få drömmen om framgång gå i uppfyllelse. Att vägen dit går via tv, i form av olika realityprogram, vet nog varenda skolelev.

När tv-programmet Idol, som ju redan skapat framgångssagor som Måns Zelmerlöws, bjuder in till audition står mer än tio tusen människor i kö för att få möta juryn och få chansen att hamna i rampljuset. Omkring hundra av dem får gyllene biljetter som låter dem synas i kommande TV-program.

Bland de många tusen som inte får någon gyllene biljett finns personer som av olika skäl utsatt sig för juryns granskande blickar och vassa tungor. Några av dem får – trots den bristande popstjärnepotentialen – en smula tv-tid. Tack vare den bristande popstjärnepotentialen, ska vi kanske vara ärliga och säga.

Det hade blivit tråkig tv om bara de auditions som genererade gyllene biljetter visades. Det måste finnas en motvikt. För dramaturgins skull. Denna motvikt blir som mest effektfull om den består dels av de sökande som är riktigt nära att gå vidare – där juryledamöterna är oense, men där den som vill skicka vidare sångfågeln till slut måste ge sig – samt av de sökande som är allra längst ifrån guldglansen, de som utsatt sig för juryns dom på grund av bristande självinsikt, på skämt eller för att de är så desperat törstande efter uppmärksamhet att de kan tänka sig att göra i stort sett vad som helst. För att bli någon.

Alla som söker kan inte visas upp i tv. Det skulle ta galet långt tid och bli tokigt trist. Alltså sållar man vid en första audition fram de som är lämpligt tv-material – både guldbiljettskandidater och motvikter. De bjuds alla välkomna åter till den audition som senare sänds i tv.

Det är inte särskilt svårt att föreställa sig att den som då skulle få beskedet ”Du är verkligen inte någonting för popscenen, men vi vill gärna att du ska komma tillbaka och bli filmad när du sjunger falskt, så att vår jury kan berätta det för dig” inte skulle vara så sugen på att dyka upp nästa gång. Det är heller inte särskilt svårt att föreställa sig att den hoppfulla wannabe som får beskedet ”Välkommen tillbaka nästa gång, då plockar vi fram tv-kamerorna” tror att hen/hen har en seriös chans till en gyllene biljett.

Men det är det alltså långt ifrån alla som har. En del blir inbjudna bara för att göra bort sig själva, för att vara skrattretande, för att göra ”bra tv”.

Det är inte särskilt svårt att föreställa sig att den som kom hoppfull men får höra en känd företrädare för drömbranschen, en vuxen människa, säga ”Jag hatar dig” eller ”Du är tondöv och ful” känner sig förnedrad och knäckt. Och att den känslan inte minskar av att det spelas in och visas för miljoner tittare.

Att det bland dessa människor har funnits tonåringar med besvär av den typ som gör att de går i särskola istället för vanlig skola är ingen hemlighet. Inte heller att den mängd hatmejl som någon som inte faller Idoljuryn i smaken kan få ta emot efter sändning är många tusen.

Det är inte särskilt svårt att föreställa sig att det också i fortsättningen kommer att finnas ungdomar med olika sorters problem som får ta emot först juryns och därefter tittarnas hån. Det är inte särskilt svårt att föreställa sig vad dessa tusentals hatmejl gör med en sådan ung människas redan sargade självförtroende. Det är inte det minsta svårt att föreställa sig att de kommande skoldagarna kan förvandlas till ett rent helvete.

Tv-klippen finns kvar. Och sprids med vansinnig fart via sociala medier. Dem kommer man att kunna se i evig tid. Den som blivit utsatt kommer att kunna bli påmind om det i alla sina dagar.

”Borde inte föräldrarna eller någon annan säga till dem att de inte ska gå dit om de saknar talang och inte tål att höra kritiken”, brukar man få höra när man påpekar det jag just påpekat. Jo, kanske det – under förutsättning att föräldrarna har fått reda på att de tänker gå på audition, under förutsättning att det alls finns några engagerade föräldrar. Men det är inte särskilt svårt att föreställa sig att många av dem som utsätter sig för den där förnedrande situationen saknar ett tryggt socialt nätverk i vardagen. Och vad vet vi förresten om vad deras föräldrar sagt och inte, vad vet vi om hur mycket just dessa barn lyssnar på sina målsmäns ord?

Borde inte de vuxna människorna i produktionsledningen eller juryn kunna tala om det istället? På ett någorlunda finkänsligt vis och utan att tv-kamerorna är på?

Även om den här debatten inte är ny är det viktigt att den återkommer med samma intervall som tv-programmen, så att gränserna för det vi betraktar som acceptabelt i underhållningssyfte inte flyttas alltför långt bortom anständighetens. Och det kan finnas anledning att påminna sig själv om allt det här. Innan man skickar iväg ett sådant där hatmejl. Innan man skrattar åt den som blir tilltufsad av juryn. Innan man slår på tv:n för att se programmet.

Det kan vara värt att tänka på att det är på alla sådana tonåringars bekostnad som Robin Stjernbergs, Tove Styrkes, Måns Zelmerlöws, Agnes, Darins, Danny Saucedos och de andras karriärer har byggts. Av cyniska och samvetslösa människor i nöjesindustrin som lika lite som knarkhandelns toppar bryr sig om att ett antal ungdomar går sönder medan de tjänar pengar. Det är inte särskilt svårt att föreställa sig att tv- och musikbolagens ledare gnuggar händerna när deras idolprodukter fyller kvällspressen, melodifestivalens startfält och deras egna bankkonton.

Det är inte svårt att föreställa sig.

Men föreställningen är långt ifrån skrattretande.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

”Jag har blivit Yes-man som hoppar på allt”

När Uje Brandelius diagnostiserades med Parkinson sa han upp sig från sitt jobb för att satsa allt på musiken. Fria träffar honom för att prata om att ha bråttom och om showen Spring Uje, spring.

Fria Tidningen

Popmusik är kul – och mer än så

I 184 av landets 290 kommuner finns det inga satsningar på popmusik, säger Linnea Kant, ordförande för Musik- och kulturföreningarnas samarbetsorganisation.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu