Den ensamme målaren fladdrade stort med blicken och nu var han inte längre en människa utan en myt, en kultfigur, ett originalitetsobjekt som några av de många frukostätarna på konsthallen skulle förära några rader i nästa dags radioinslag, tidning, tv-snutt eller kafferep.  Och det var motbjudande.

Och det var motbjudande.

Det hela liknade en dans kring en guldkalv. Så snett kan ett konstliv gå. Så galet kan det bli, att det blir exotiskt och utmanande att se glansen kring myten. Men att aldrig se ångesten i hans öga eller i hans bilder. Det känns som att ett konstnärskap är på väg att kvävas av ett allt tjockare lager av kulturfernissa som stryks ut över målningar och målare.

Det berättas om den franske målaren Utrillo att han mot slutet av sitt liv fick fina medaljer och utmärkelser vid flera av sina utställningar. Men han vantrivdes vid dessa festligheter, liksom författaren Aksel Sandemose kände leda när han premierades i sin hatade jantestad Nykøbing. Någon skrev att Utrillo i botten av sin själ istället för medaljer längtade efter en flaska vin eller en hand som strök över kinden.

Det är ingens fel att det blir så här. Det är bara en bit av vårt marknadsanpassade kulturliv. Konstnären blir statusnominerad och det ger utslag på marknaden. Ju mer mystik och glans och glitter kring konstnären, desto mer stålar i kassorna.

Det är ingens fel. Bara systemets. Men ändå känns det så orimligt fel att sorgen och kampen om livet blir till underhållning. Och så ställer sig myten i vägen för konsten. Och fernissan och högtidligheten.

Vissa utställningar och kulturevenemang borde inte genomföras efter sedvanlig schablon. Man borde inte behöva möta högfärd och nonsensgubbar och mummeltanter i slängkappor när man ställs inför en naken konstnärlig dramatik som handlar om liv och död.

Jag travar från detta motbjudande spel för medierna och hugade hyenor och konstnären kom efter mig. Också han hade fått nog. Han sa något om att offra sig och hans blick var inte glad.

Och då tänkte jag på Utrillo och Sandemose och vinflaskan och jag tänkte på sorgen över ett liv som av media görs till skramlande underhållning. När smärtan kom till byn, var högfärden redan där.